Enkelt avklädd verklighet
Du är min publik av behov så djupa. Du. Den enda. Svårigheten att det erkänna, för dig. Vad vill hon? Ärlighet som stavar bokstäver på rad så härligt. Vad finns att säga. En värld av mitt liv i bilder. Bär önskan spår av att bli jämförd. Nej. För viss om det egna, det ytterst stora. Kliven hos en gud kan liknas hybris, mina tassar var för små för blöta men uppriktighet bär trots allt spår av människan. Mina fötter i lera. Nog önskar hon du såg mitt allvar. Din långsträckta betydelse, måhända mest av allt min tanke, förmåga i ljuset av din ungdoms naivitet, din röda stuga, din oformbara otillräcklighet min sorg dess oförmåga.
du mig. Din Ylva. Det finns en skuld så stark och en kärlek så omfattande att inte ens det starkaste vi får uppleva i livet går att hantera. Fel tid med fel kontext i fel kropp och psyke. Klä av dessa år av diktning åt mig via mig och dikt blir verklighet. Du. Det starkaste. du inte finna det sorgset. Inte alltför. Där bor måhända melodin och fötterna jag diktat om föddes i ditt knä. Där allting trots allt slutar börjar. vi kan väl åt det le. En smula vinklat trött men trots allt ändå le.
Bunden vers
av
smultronbergen
Läst 133 gånger och applåderad av 1 personer Publicerad 2020-07-14 00:38 |
Nästa text
Föregående smultronbergen |