Salen är enorm. Golv, väggar och tak är i mörk sten. På pelare sitter facklor i järnkrampor som lyser upp just där de finns. Långt där framme sover hon. Liten liten.

Min omedelbara impuls är att ta upp henne, bära henne ut, aldrig lämna henne, rädda henne.

När jag är framme inser jag att hon inte skulle överleva det. Hon skulle inte överleva. Lutar mitt ansikte nära. Andas på hennes kind. Nynnar tyst.