Du finns, jag visste det!
Nyheterna hade den senaste tiden varit eskalerande oroväckande. Viruset som växte sig allt större och farligare för var dag som gick var det enda man kunde läsa om eller diskutera kring fikabordet på jobbet.
Ännu var det dock oroväckande många som ansåg att allt var överdrivet och att det hela skulle ebba ut inom kort, sommarsemestern var definitivt utom fara och man kunde minsann visst hälsa på mamma på äldreboendet utan någon större risk.

Det var årsmöte för friskvårdsklubben och det hade bestämts att själva mötet skulle följas upp med både bowling och middag på den trevliga ”italienska” restaurangen mitt i stan. Det muttrades här och där om att det kanske vore bäst om vi hade ställt in, många återbud pekade även på att de flesta tänkte i dessa banor. Kvar och närvarande fanns de som ej spottar i glaset, inte räds för att stå upp och konfrontera oliktänkande och de som helt enkelt inte hade en susning om vad som pågick i världen helt och hållet.

Som invald ordförande i detta obskyra gäng av f.d. anställda, pensionärer och kollegor som en kontorsråtta inte ser röken av dagligen, satt jag där med klubban i hand och förklarade mötet avslutat efter att ha gått igenom de mest basala punkter som ändå tycktes kunna diskuteras i en oändlighet. Bara bowlingen kvar nu, och en outhärdlig middag innan jag kunde retirera hemåt.

Pling, ett meddelande dyker upp i telefonen precis efter att klotet hamnat i rännan för tredje gången utan att fälla några käglor.

-”Du får hemskt gärna komma hit när kvällen är över. Jag är vaken, jag möter dig, om du vill..”

Kinderna blossade upp, tanken på att spontant åka några mil neråt för att möta den förhoppningsvis och troligtvis finaste själen jag någonsin träffat, gjorde min egen själ nervös, ostadig, själaglad.
Vågade jag det, när tanken var att komma ner dagen efter. Att anlända sent en fredagkväll för att ses första gången gjorde att jag tappade allt vad mental förberedelse heter. Men ändå, man måste ta chanser när dörrar öppnas för en, mumlade jag tyst för mig själv.
Min kollega puffade på mig och meddelade att det var min tur nu. Jag tänkte stilla att han inte hade en aning om hur rätt han hade, det är min tur nu och den tanken stärkte mig. Strike.

Middagen gick sällsamt långsamt, en alkoholfri dryck för säkerhets skull. En trött tallrik med halvhjärtad pasta och oengagerade konversationer jag inte deltog i var vad som bjöds på.

-”Marcus, ska vi inte ta och sticka hemåt snart? Skulle jag kunna hänga på dig ner till Halmstad. Jag tänkte hälsa på en vän…”

Han fattade vinken med en gång och presenterade ett finurligt leende som förstod vad som skulle hända. Vi tackade för oss först av alla i sällskapet, och begav oss raskt ut från restaurangen och in i bilen. Som en god kristen vän som han är, levererade han några aningslösa tips under färden som fick mig att tvinga ner skrattet i halsen och sakta hålla med och låta honom hållas.
Det var i mars, fredag den trettonde, och oturen hade gått och lagt sig någon gång efter att det sista bowlingklotet hamnat i rännan. Ute var det snålblåst och kallt, hon hade bett mig vänta på henne vid stationen och där stod jag och stampade i några minuter.
Kommer hon? Är jag på rätt plats? Fick hon kalla fötter? I detta vädret har nog alla kalla fötter utomhus såklart. Nervositeten fokuserade mig på helt irrelevanta tankar för att kunna hantera vad som komma skulle.

Och där kom hon, kall om fötterna men med ett varmt och soligt leende som gjorde skutt i magen min. Vi gick mot varandra och min självmedvetenhet slog i taket för varje steg, hoppas hon inte märker att mina händer skakar och för guds skull låt nu inte rösten och orden famla fram som mina steg tydligt gjorde. Hon var varm och hennes omfamning kunde beskrivas som magneter som hittat sin motpol. Och ja, hennes läppar mötte mina med en gång och den förundran som slog mig över att det redan skett var nästan lika stor som min förundran över hur härliga hennes läppar kändes mot mina.

Det var fredag den trettonde, och turen hade äntligen vänt. Nästa gång jag åter stod på perrongen var det söndag kväll och aldrig har jag väl känt någonting vara så självklart, rätt och underbart som nu.

-”Hon finns, du hade rätt!”, skrev jag till min vän. Jag har väntat och tvivlat men envist hängt kvar i halmstrået av hopp, och nu äntligen kom en hand och halade upp mig ur kvicksanden. Jag antar att de som är starkast får vänta längst, en prövning för att kunna fortsätta starkare än förut, med en trygghet i att nu är vi två.

Jag älskar henne, jag älskar dig så och nu förstår jag äntligen vad livet egentligen går ut på.