Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Återutgivning


Stamgästen

Efter en mycket innehållsrik helg satte sig herr Dragos i den plyschbeklädda soffan, i den ena handen höll han en mugg med nybryggt kaffe och med den andra fumlade han efter fjärrkontrollen, favoritprogrammet skulle alldeles strax börja. Denna eftermiddag kände han sig väldigt lycklig, kaffet smakade bättre än någonsin och all inre smärta var som bortblåst.

Han var en man i övre medelåldern med ett utseende som fick kvinnor att drömma om långa promenader i hans sällskap, med allt vad det innebär, vissa kunde till och med tänka sig att dela kuddvar med denne propra man efter första anblicken. Bostaden var spartanskt inredd, en tvårummare med ett litet kök och på väggarna några sporadiskt upphängda tavlor. Frun, som tidigare varit hans enda livskamrat, hade valt att flytta från landet och börja ett nytt liv. Saknaden efter henne var naturligtvis stor och hennes svek hade gjort honom illa. Men efter att åren gått, gled tankarna om henne längre och längre bort från hans medvetande.

Tidigare under helgen hade Dragos tagit en promenad ner till stadens centrum, som han alltid gjorde på fredagseftermiddagar, för att på favoritkaféet inhandla sin vanliga dryck, svart colombianskt kaffe. Han gick in i det hemtrevliga kaféet och satte sig traditionsenligt i sitt hörn med utsikt mot gatan.

– Vad kostar kaffet idag? sa han i något bitter ton.
– Lika mycket som förra veckan, sa den söta servitrisen med tindrande ögon.
– Ge mig det gamla vanliga, sa han.

Servitrisen kilade på lätta fötter iväg efter kaffet, hon frågade sig själv varför denne attraktiva man aldrig kunde vara trevlig och tillmötesgående. Varför fick hon inget gensvar för sina varma känslor?

Efter att ha tillbringat någon timme på kaféet, med många och långa blickar från servitrisen, gav han sig iväg. Han ställde sig på trottoaren utanför kaféet och funderade på om han skulle gå raka vägen hem eller låta nyfikenheten på alla människor i staden ta över hans handlande. Efter att ha svept med blicken över torget, sökande efter en ledig bänk, bestämde han sig för att traska hemåt. När han gått halva sträckan kom han fram till en park, det var ett lugnt ställe, med stora ekar, rododendron, tulpaner och stora gräsytor, en oas i det hektiska samhället. Han satte sig på en bänk och hämtade andan. En mamma med två barn satt och fikade på en rödrutig filt en bit bort, barnens kinder var rödblommiga och de hade kexsmulor i mungiporna. Hastigt, som om filten stod i brand, reste sig de två barnen upp och började springa runt filten likt en barnkarusell, en fjäril var bytet. Dagens första leende uppstod när han betraktade de tillsynes lyckliga barnen.

Med utvilad kropp och lite gladare humör gav han sig iväg. När han gått ett par hundra meter på vägen som ledde ut ur parken, stannade han plötsligt. Ett konstigt ljud, inte alls något ljud som passade in i parkens vilda natur, hördes från en snårig buske. Han gick genast fram till busken och kikade mellan de tätt växande grenarna, långt inne i busken låg det en smutsig och rufsig liten byracka och gnydde hjälplöst. Dragos närmade sig hunden försiktigt och gav den en ömsint klapp, samtidigt som han tittade på halsbandet för se om det fanns någon namnskylt med ägarens namn, men tyvärr fann han inget som kunde spåra ägaren. Han lyfte upp den mjuka och varma hunden i sin famn, gnällandet avtog och bägge verkade belåtna. Han gav sig av med hunden i famnen och snart var de hemma i lägenheten.

Någon större erfarenhet av hundar hade han inte, men eftersom pälsen var lortig och tovig bestämde han sig för att tvätta den. Han fyllde upp badkaret till hälften med fingervarmt vatten och hällde i lite schampo och flytande tvål. Att få kompisen att hoppa i badkaret var inget problem. Tvätten utfördes ganska snabbt och var nu avklarad. Med en frottéhandduk lindad runt kroppen lyftes kompisen upp, en blöt tunga i Dragos ansikte fick tjäna som tack.

Nu var det dags att få något i magen, matlagning var något som behärskades av den nye hundägaren. Denna gång blev det en enkel rätt som tillagades, stekt korv med potatis, en rätt som passade båda efter dagens strapatser.

Kvällen närmade sig, en promenad runt kvarteret med hunden tätt kring benen fick avsluta denna dag. Imorgon skulle han försöka få tag i ägaren, det hade han lovat sig själv. Natten avlöpte väl med kompisen sovande i fotändan av sängen.

Det blev än en gång morgon, han steg upp och bryggde sitt morgonkaffe, denna gång ett mörkbryggt italienskt. Tidningsbudet hade även denna morgon skött sina förpliktelser, tidningen låg som vanligt nedanför brevinkastet. Han vecklade ut tidningen på matbordet, började läsa, och efter en stund fastnade hans suddiga blick på en insändare:

"Liten snäll hund bortsprungen,
rymde på torsdagskvällen i stadsparken.
Blandras, brun-beige, lystrar till Cissi.
Tfn: 865633"

Beskrivningen passade in bra på byrackan som ännu låg och sov. Det var lite tidigt att ringa, lördagsmorgon och många vill sova ut, han beslutade att vänta ett par timmar innan den troliga ägaren kontaktades.

Nu var tiden inne, han greppade telefonluren och ringde upp numret som var angivet i tidningen.

– Omkoppling sker!
– Kicki.
– Hej mitt namn är Dragos, jag hittade en övergiven hund igår i stadsparken.
– Åh! menar du det, gode gud. Hur ser den ut, är den brun-beige?
– Ja det stämmer, den har även ett rött halsband med en berlock föreställande ett hjärta.
– Då är det hon, det är hon, ojojoj! Hur ska jag kunna tacka dig? Hur är det med min Cissi, mår hon bra?
– Hon mår alldeles utmärkt, hon står här bredvid mig.
– Än en gång, hur ska jag kunna tacka dig?
– Det var så lite, en mänsklig handling bara.
– Du nämnde ditt namn förut, kan du upprepa det, jag har glömt vad du sa.
– Dragos.
– Dragos, Dragos, är det du! Vår stamgäst, som alltid dricker colombianskt kaffe på kafé Mazarin.
– Ja, nästan varje fredag är jag där.
– Men då vet du ju vem jag är, jag jobbar där, jag serverade dig i fredags.
– Jaha, trevligt.
– Nu är det såhär, att jag sitter i en buss och ska på teater ikväll och kommer inte till stan förrän imorgon vid lunchtid, kan inte du ta hand om min lilla Cissi till dess, snälla.
– Jo, det kan jag väl.
– Tack snälla.
– Vad sägs om lunch vid trettontiden imorgon, Nemesisgatan 23A, första våningen, sa han.
– Gärna, vad trevligt, självklart kommer jag.
– Då säger vi så, klockan tretton imorgon.
– Okej, hej då Dragos, och tack för allt.
– Hej då, vi ses.

Nu blev det fart på Dragos, först ut och rasta hunden sedan en stunds tankearbete om vad han skulle bjuda den söta servitrisen på. När han funderat klart tog han på sig överrocken och gick nöjd till affären för att inhandla dessa ingredienser. En flaska chilenskt vin av bättre sort, samt ett par vita stearinljus bars också hem av den euforiske mannen.

En ny dag var nu ett faktum, han hade sovit ända till klockan tio denna söndagsmorgon. Gårdagen hade varit något annorlunda och hans upprymdhet gjorde att sängen inte var hans sällskap förrän efter midnatt. En dusch och sedan ut i köket för att planera den kommande lunchen. Det finaste porslinet diskades, det vill säga de tallrikar och glas som ej var kantstötta, en broderad linneduk placerades på bordet, två tomma vinflaskor fick vara ljusstakar. Tiden rusade iväg och det var dags att börja tillaga maten. Det marinerade köttet som hade legat och dragit åt sig alla kryddor över natten stektes omsorgsfullt för att sedan blandas med rotfrukter, lök, vitlök samt lite ingefära i en väldoftande och sjudande gryta. Han hoppades att maten skulle vara till belåtenhet, när han som amatörkock hade lagt ner hela sin själ i att få en lyckad lunch. Klockan närmade sig ett, det var dags att koka upp riset och korka upp vinet. Ett vin av den bättre sorten bör öppnas i god tid före måltiden, hade han läst i någon tidskrift.

Det ringde på dörren, han gick genast och öppnade och där stod hon Kicki från kafé Mazarin. Hon var klädd i en fin klänning och håret var utsläppt, en mycket vacker kvinna och som alltid med tindrande ögon.

– Kom in, sa han.
– Tack!
– Vad fin du är, tillade han.
Kicki rodnade lite.
– Tack, du med.
– Var är Cissi? undrade hon.
– Hon är hos grannfrun, jag har haft fullt upp med matlagningen hela förmiddagen.
– Jaha, vilken tur att du hittade min hund, ska vi hämta henne.
– Maten är precis klar, vi kan väl njuta av lunchen först.
– Ja men … är hon i goda händer då?
– Självklart, Cissi har varit på långpromenad med fru Bengtsson idag.
– Då så, vad bjuder du på för något gott.

Hon satte sig vid köksbordet, Dragos tände stearinljusen och hällde upp lite vin i hennes glas, hon log med hela ansiktet. I hennes ögon speglade sig lågan från stearinljusen, en tår av lycka syntes i ögonvrån, en tacksammare och lyckligare kvinna var det svårt att finna denna dag. Han ställde maten på bordet och satte sig mittemot henne, han log och kände samma glädje som den dagen han gifte sig, fast på ett annorlunda sätt. En kort stund av tystnad bröts genom att han sa, varsågod. Hon var naturligtvis nyfiken på hur han hade lyckats med kokkonsten. Hon lade upp lite ris på tallriken och sedan ett par rejäla skedar av den väldoftande köttstuvningen som han kallade för amourens ragu, och hennes förhoppningar om ett fortsatt förhållande svalnade inte direkt. De åt av den välsmakande maten, drack av det fruktiga chilenska vinet. Hon berättande om resan hon gjort igår och om hur bra teatern hade varit och han lyssnade intresserat på vad hon hade att säga. Efter en trivsam måltid frågade hon om kaffe ingick i lunchen och om hon möjligtvis kunde få receptet på amourens ragu. Kaffet ingår och receptet kan du också få, fick hon till svar.

– Ska vi hämta Cissi före kaffet? sa Kicki

Dragos reste sig utan att svara, gick ut till diskbänken för att sätta på kaffe. Han återvände snabbt med en liten present gömd bakom ryggen och satte sig mittemot henne, hans blick var generat riktad mot bordskivan. Han tog fram den kortleksstora presenten som var utsmyckad med guldsnören och lade den på bordet. Hans blick höjdes och fastnade i hennes kärleksfulla ögon, en gåva till dig från mig, sa han.

– Till mig, varför då?
– Öppna, så får du se.

Hon öppnade presenten varsamt, pappret plockades bort, kvar var en ask, en sådan ask som smycken brukar ligga i. Hon blev varm i hela kroppen. Locket till asken lyftes försiktigt av.

– Vad ska detta innebära, varför ligger Cissis halsband här?
– Det är inget halsband, det är receptet du bad om.

Dragos hånskrattade, fyllde muggen med kaffe och gav henne en kall blick. Han gick in i vardagsrummet. Favoritprogrammet skulle alldeles strax börja och han kände sig väldigt lycklig, kaffet smakade utsökt och all inre smärta var som bortblåst.





Prosa (Novell) av Spoon-Janne
Läst 149 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2020-07-15 13:03



Bookmark and Share


  Öknens Ros VIP
Vissa folkslag har hund på menyn.
2020-07-15
  > Nästa text
< Föregående

Spoon-Janne
Spoon-Janne