Jag lever med dig nu som 

skulle levt med dig då. 

     [ingen mening i min poesi 

      så sann. Så verklig]

Att du i verklig mening inte andas

här, din kropp ej finns här

       [ var meningen om man vågar 

        sig viska fram hans namn, 

         den store.] 

          [ valde dig för att ledan i 

           mina självförsvar växt till 

           för stora lögner]

Du vägen igenom där även sjukdom 

ännu var     [ det fanns en smärta

barndom och en skönhet i försvaren 

en människa så vacker att lögnens

öga inte riktigt bar, en skam över mitt 

tilltag en skuld som skrek var dag]

Han i diktning döpt den andre min 

beskyddare, mitt barn. 

          [ i sprickan till insikten gav 

            du dig på mig, klöste godheten 

            det rena ur mig ] 

          Jag var fullkomligt bar så ska det

           vara i backspegel synes det så 

           klart 

jag kommer skriva som om galenskap 

är jag skriva som om utveckling egentligen 

var jag när kvistar viskar vattnet glöder

efter saknaden var dag 

litenheten finns människan lever i den 

         Hon min tvilling accepterade den 

         aldrig aldrig att hon gjorde allt 

         skola var rent allt var skuld ingen 

         liten egoism fick springa på två ben 

som om jag inte tröstat hållit henne bannat 

henne som om jag inte innerst inne vetat 

          [ människan är inte hel]
           

      Jag är och var. Värd. Dig.