själv letade jag ofta i den där stora 

gula boken som om jag kunde hitta 

svaren. Där. 

Psykoanalysens hopp i individuationsprocessen 

fast allt du mänska i en blick jag dödat som 

om det fanns evinnerlighet av tid allt du 

mänska skrika av värk kan tår göra utav minnen 

Tejp runt foten åter 

varv efter varv 

individuationen du. Dess process i närbild 

så stark att smärtan skrek så nära att jag 

blevo klump ny barn 

De hade mötts åter. Hon blivit delar av viets 

under. Genom verklighet på verklighet 

flykt försvar flykt försvar över till litenhet 

och längtan över till insikten om allt hon 

varit utan honom blev i kontakt tack vare 

fullständigt naket skräckslagen utan 

vem kunde ta den platsen 

ingen kunde ta sade liten 

Blicken fast i örnens skarpa blick 

genomskådar vi varandra. Hotellets 

väggar likt kulisser kläder som vi 

slängt kropparna som äntligen får mötas 

kanske är det inget kök av kyla inga 

karriärer styrda kanske att vi bara 

älskar älskar likt en sommaräng som 

vilat kanske kanske att jag drömde depressionen 

ingen mening kan bli så stor som den ja i 

ögonblicken skapar kanske att jag måste medge 

att styrkan ilskan tillhör tvillingen jag skryter om

har dött som skymtar fram i skydd 

hon är så vacker som den gula boken. Raderna 

är raka ingen lika bra duglig som ens jag 

 men kanske att man måste medge att jag 

mötte nån en dag för väldigt många år sen 

större än mitt jag