jag är ingen himmel för någon. det är inte ett val. som ett fåtal i historien förstått eller konfronterats med så hatar vi alla varandra oerhört. vi pressar ihärdigt mot de sociala gränserna.

för vissa är himlen rick james notoriska dubbelbrott. nappa binda och tortera en brud i sällskap med sin dam. bränna snärtan med crackpipor och leka grymma sexmardrömmar i veckor. två gånger.

men vänta, han var ju pimp liksom. det var kanske ingen skillnad på dessa brott och hur han annars behandlade kvinnor.

jag blev lucid i en dröm för jag mötte gud. jag visste att det var han utan tvivel. han lovade mig något som ingen förlänas vanligen. spoonys välsingnelse, allas vår aftonbön i våra kära allena gömda hudar. det som nina simone sökte när hon nedvärderade sinatra med sin my way och befriade oss lite i själen från oket av hans bandsågsmonopol och tolkningsföreträde.

men det var en annan generations trauma.

så jag vandrade med lestat genom åttiotalet. glammen stack i ögat. alla visste då ännu att glamrock var ett annat ord för pedofilgrooming. alla skrattade åt parodin shes 9 men fortsatte att välja cherry pie som coolaste rocklåten i den tidens watchmojo. jag mötte migsjälv som barn i mötet mellan denna kultur med guns and roses i fören snubblade över den griniga grungen men märkte föga då de var koksade och brydde sig mindre för de förstod inget. men glammen var ute och genomskådad som klädstil och behövde uppdateras.

bowie sökte bredvitt efter en man som hade modet att göra processen så annorlunda i sina maner men ändå djärvt öppet och rent genomsyrad av grooming, en platoniskt djärv och diaboliskt iscensättande psykopatdemiurg, en ond andy warhol som drivs av tunga droglustar och en ren hängivelse till våldtäkten och dess breddande från personlig till genrevid, till kulturell med massa spill på offer och vittnen och tillbaka till en banal nivå, reducerad till ett skämt på en klubb.

han var ingen utomjording mer. han var en jordling. där i oklart men totalt samspel med trent, som två bullies i par som plötsligt bryter illusionen av ditt skeende och visar sig vara kordinerade av plan och iskall vana.

bowie var plötsligt där med trent i videon till afraid of americans. trent såg läskig ut, som äcklet med vanen men som tappat allt och skiter i konsekvenser eller om han kommer åka fast eller dö.

och bowie, han är fulare än någonsin. han är otänkbart ful. såpass att det får en inverkan på tittaren som trent lyckats vidhålla så unikt.

publiken blir medgörlig. vill uppleva hellre än att analysera. stirrar dumt. liminala tillstånd, präglingsöppna och fogliga men ine bara i handling utan som form.

sen släpper trent the fragile. dubbeln. som bara har titlar som låter som buzzwords för de tjejer han vill utmåla som måltavlor och offer för killarna som lyssnar. de som handskas med sina sexuella unga trauman dåligt men försöker dölja det men som är för socialt ovana att veta om de är duktiga charmalver eller genomskinliga. eller så skiter de i sånt.

alla gäng spelar den lugna sidan av fragile sent alla fester ever när folk däckar i husets största rum.

tjejerna hypnotiseras.

killarna groomas inte bara till pedos utan separeras också från resten av liknande kultur. de får ju den hårdare plattan på fragile och halosystemet och skinny puppy. och ett argument som plötligt var lika överallt som placebo på top tre listor (men aldrig no1), att were in this together va cool för den va som annan töntig hård o tuff musik som inte va så på riktigt men trents låt va liksom som dom dåliga men bra. mysikgt industriig. svartvitt och jagad o jobbiga miner men med muskliga kameraåkningar. han flyr sig själv, det är okej att vara egofixerad grabbar och ni behöver inte låtsas att ni har rytm jag slår er med den och håller den basic. lika vit musik som när max martin skulle försöka slå ner svart musiks infytande i världen genom att låta backstreeet boys göra popen från britpop (som va grejen då typ) till polka som man dosidodansar till som i gamla western. asexuellt, kritvitt och kristet. med en första singel om analsex, fördömmande men sexig bara i det att brudarna fattade ämnet o inte di vuxna nånstans på hela jorden.

jag hittar en liten tardisipad som har trents livslinje digitalt och magiskt och intuitivt utbroderad och markerad och rörlig.

jag blir besatt av mitt eget lilla privata himmelrike. jag ljuger för de i min omgivning, säger att jag mer going on än jag har, klagar på min insomnia. jag vill ha mitt järngrepp om reznors tidssjäl helt privat. använda denna kulturkirurgiska tvättsvamp för att hämnas hans kulturtryck och tvätta min punkiga indiesjäl.

när som helst dyker jag upp i hans liv. ger honom ingen chans. binder honom när han sover tungt, ofta med något tungt i blodet. ger honom lite hurt. obarmhärtigt. sätter mig över hans bröst.

detta är ju en lärobok och jag är en lärare och ni mina elever.

så idag ska ni få vara med på kvällens lektion. jag har låtit fred durst och den döa killen från linkin park lägga in sin touch av själsnedvärderande i en grotesk samling nu/rap(e)metal. han plågas men gillar det snart. ser framtiden och gläds åt det som skall hända med musiken i rockens sista årtionde.

men det som stör är att jag och alla andra envisas med att detta är hans vision. att ingen gillar rapmetal alls lixom. bara han och att alla tycker han är töntig.

på den stora svarta scenen i operasalen släpar mina goons ut vår värdinna, julia valet i kalsonger som bär kurt cobain i ett coctailglas, där han simmar i en egen blandning i en coctailklänning och säger det var ju en bal?

trent försår att detta är en show. allt har skett i scener som de visas i denna show. SOM GÅR PÅ TV. han dels förfäras över vad han förutspår som sitt öde (han tror i sin naivete att det är en roast) dels är han upprymd av denna vision av realitytv från framtiden han nu kan se klart och brett och ytligt för det kan en död apa.

cortney cox kommer ut på en balkong, hänger över kanten med micken vant i handen medan hon skrattar spyr bajsar gråter hostar nyser kommer suger upp påkissat kiss med pittan sörplande som en tandlös soppfetishist och skjuter sin man allt i samma ljud. men ingen blir upprörd för hon är ju harmlös. eller vad man säger. ofarlig. ohjälplig. oklanderlig. ett offer. som aldrig kommer kunna förstå eller ens förnimma vår värld. varför vara elak mot henne, hon är som en chokladkanin.

hon förklarar för trent, publikum och därhemtittarna att trents musik är rasist och att detta är tiden och platsen för hans räddning. han ska utbildas.

dagens moment är som nu, längre än en dag. vi fortsätter trents uppmärksamhet med uppåttjack av olika slag, dock inget våld. vi retar honom sexuellt, snällt. han kommer aldrig mer se ett barn, men vi spelar lite barnsliga ibland, för att kittla honom. luktsalt som enda kost. några vänliga klipp i läppen med en slö sax så han blir cool som phoenix asså. tatuerar honom på frihand.

tills han är klar med dagens läxa (oxå din! ^^ play along at home! owo ), som handlar om hiphop med gitarrer i sig, eller med inslag av metal fast bra eller roligt, satiristisk och vänlig musik av männiksor som är bra men frustrerande vägrar skryta om det, de bara går in i sin roll.

mellan varje låt måsta han svara på a är den mer äkta tuff och hård än hans musik, eller är den spetsfundig? klarsynt och mörk eller subtilt men vasst satirerande hela hans zeitgastplan? är det roligt, svängigt eller smart? och b. hur relaterar den till hans låt rolling rolling rolling the fragile who cannot understand my inside hurt, yo? vad kan han förbättra i sin komposition i relation till den här låten?

låtlistan får han, som ni, efter ni fruktat den en stund. kanske är trent van. då detta har hänt honom hundratals gånger genom livet. nej. det är alltid hans första gång. jag hoppar bara tre dagar bakåt i tiden varje gång. det ni inte kommer få se, är rhans obetalbara reaktioner. jag skär alltid samma lilla snitt i läppen. nån dag blir han för ung, kanske när han är 25. då vänder jag till platsen i hans liv där jag började och hoppar framåt istället. och ökar den fysiska aspekten av tortyren lite mer och slutar tvinga honom att vara vaken. låter honom uttrycka sig fritt och röra sig, reagera till musiken, agera. äta tandkräm. före varje låt får han diamantsandpapper och får försiktigt putsa kön och tänder första minuten, sen valfritt i tio sekunder, sen får han två olika typer av inearlurar i öronen, kantiga och skrovliga, vassa och med skorrande diskanter och bas på vänster, plågsamt mellanregister på höger medan vi enträget tränar olika djur att lägga salva på den kraftigt irriterade plats han putsat sig.

sen får han svara på frågan i sin egen takt. tills vi är nöjda och han kan visa upp bevis på sina koncept och nya filosofier eller vad vi nu känner för för dagen. somnar han så får han sova. i ett isbad varannan minut och en genomskinlig tunn plastmadrass fylld av tusenfotingar varannan.

jag hoppas att han kommer hålla hoppet uppe, att han kommer kämpa och planera, hålla länge. men här har jag en ny regel i min show. om det kommer fram direkta offer för trents "sexualitet" så får de bestämma över hans öde om dom vill. kanske nån brud ba tar chansen att kräva honom död. ingen förlust i mina ögon då. den bowiefria värld jag redan lever i skulle då blomma ut i ett paradis.