- Är kolavippanstrött, men inte beroende på corona,
sa hon plötsligt, medan hon vilade blicken på hans skuldra.
- Kanske nåt du behöver från affärn, apoteket eller så,
undrade Erik, hennes 10 år yngre kusin.
- Nej, nej, sitt kvar där du sitter. Ingen rusningstrafik, tack.
- Men va beror tröttheten på?
- Trötthet bär sån slöja, att den rakt inte går att peka ut,
svarade hon kufiskt.
- Hur ska vi då agera för att genskjuta problemet?
slungade han ut.
- Se de inte som ett problem, utan istället som tillfällig,
men djup svacka.
Rut-Stina var en 78-årig kvinna som alltid hade svar på tal.
Hon visste vad livet gick ut på. Men hennes blick såg något
bortom den som satt emot henne. Han kände hennes blick
svepa över rummet men landa i ett fjärran.
- Erik du vet, jag är en jordnära mänska, men på sistone har
tankarna liksom kryssat genom okända farleder. Nån rätsida
tycks jag inte få. Jag är än där, än här, utan att kunna välja
sida. Själv tycker jag det är en ynkedom att inte kunna
bestämma rätt riktning.
- Men Rut-Stina, du är dig själv närmast. Vilken rutt känns
rätt?
- Avgjort den, som minskar behovet av mer funderande. För
många tankar bara förvillar, sa hon utan minsta svävan på
rösten.
- Det är alltså själva funderandet som tröttar.
Hon svarte inte. Blicken gick förbi honom och och som han
antog ut genom fönstret bakom honom. I tankarna skuttade hon
barfota genom sin ungdoms sommarängder.Glad i håg. Så ville
hon vara. Sen kom Rut-Stina i håg ramsan om tårpilen.
Tår pilar i vatten, tårpilar i backen, tår pilar utför. Då skymtade
hon välbekanta nunor som inte för så länge sedan passerat
mållinjen. Under tre års tid hade hon förlorat fem närstående.
Minnena av dem kom och gick.
- Jo, förstår du. Det är nog så att tanken på min mans frånfälle
för tre år sedan, två vänninor, kusin William som gått bort
samt min äldre bror Samuel som du ju träffat, blivit för tung.
Tanken på vad som skulle ha varit om de ännu levat, tröttar ut.
Men man måste liksom uttala orden nog många gånger, för att
det ska lätta.