Jag såg en exotisk raksträcka som gick genom det ödsliga landskapet, den såg ut att sakna ände.
Min återfunna entusiasm för övergivna platser; bortglömda städer, blickstilla och ensliga hästhagar ingen rört på decennier och marker som tömts på människans avtryck - drev mig att vandra ner mot vägskälet där raksträckan började.
Runtom mig rådde tystnaden och långt ovanför bland dimmorna, de trängda molnen kunde jag se örnar svaja efter att en potentiell sandstorm brutit ut bakom bergen.
Jag upplevde hela tiden att den ändlösa vägen kallade på mig intuitivt. De försynta men auktoritära ropen radierade och nådde till djupet av mitt väsen.