Den första blicken, den absolut allra första blicken du gav mig gjorde mig varm i hela kroppen och jag kände mig trygg. Vart jag än befann mig kände jag mig trygg med dig vid min sida. Vare sig om jag var ensam hemma eller i parken under nattetid gjorde tanken av dig mig trygg. Jag berättade allt för dig som om du vore min egna liten dagbok, låst och gömd under min mjuka madrass i mitt sovrum.

Din varma blick, som nu fick alla mina dåliga dagar att försvinna. Ditt leende som gav mig fjärilar i hela kroppen. Jag trodde jag var trygg, trygg på riktigt med dig. Att du skulle för alltid vara hela min värld och att du alltid skulle stå där vid min sida och få mig att känna mig säker och trygg. ??Jag stod upp för dig, stod upp för dig när du gjorde fel och svek mig. Jag kom ihåg dagen vi mötes, men för dig var det som bara en enda stor dimma. En dimma som ibland även gjorde mig osynlig, inte bara våra minnen. Jag kände mig feg, feg för att jag inte gick emot dig. Jag var feg och det kanske var för att jag trodde att det skulle bli bättre, att du skulle bli bättre. Du skulle snart börja se mig igenom, se mig på samma sätt som den blicken du gav mig den allra första gången vi träffades. I det lilla caféet precis bredvid bion, där stämning alltid var på topp och luften alltid fylld utav alla olika härliga dofter. Allt ifrån ny kokt kaffe till ny bakade muffins med en stor kristall krona hängandes i taket. Men nu är det bara ett minne, ett minna av den jag trodde du var innan händelsen. Den händelsen som fick mina ögon att se dig för den du verkligen var, som förstod vad som egentligen pågick inuti ditt huvud. Jag vara bara ett stort skämt i dina ögon, en docka som var kul för stunden och som sen skulle tappa sitt värde. Sliten och tråkig.

Dina ursäkter och sättet du inte stod upp för mig gjorde dimman som var runt oss ännu mörkare och kvävande. Tillslut var vi vilse, vilse i den dimma du själv hade skapat. Det fanns ingen väg ut längre utan vi var fast i ett läge vi aldrig skulle komma ut ifrån. Mardrömmarna jag hade drömt var ingenting i jämförelse med den jag själv var i, ensamt, mörkt och kallt. Först stod du där med din törstiga blick, men nu var den istället bara kall och mörk. Den person jag en gång hade lärt känna fanns inte längre kvar där. Allt som jag hade sagt, min låsta dagbok under min madrass var nu öppen och ryktena hade redan börjat eka längst med gatorna. Du hade varit min soldat men bakom dräkten var du något helt annat, någon som var på den andra sidan och inte min.