De anländer vanligen punktligt, aldrig mer än en åt gången. Redan det tyder på att förberedelserna har varit effektiva. Det råder ett obevekligt lugn som är så totalt att det har blivit en del av själva platsen. Avvikelser vore helt otänkbara. Alla nyanlända agerar i stort sett likadant, kanske för att det inte finns några uppenbara alternativ. De allra flesta går rakt bort mot och in genom byggnadens enda dörr, men några tvekar lite och ser sig om för att försäkra sig om att det verkligen är rätt dörr. Till slut går dock även dessa in. Innanför dörren kommer de till ett omklädningsrum vars väggar är försedda med smala skåp som samtliga är numrerade och låsta. Framför dessa löper hela vägen en smal träbänk. Det luktar starkt av någon klorhaltig kemikalie. Längst bort i andra ändan av rummet finns en dörr till byggnadens inre delar. Ovanför denna dörr lyser en röd lampa. De nyanlända har med sig en nyckel med en nummerbricka som matchar ett av skåpsnumren. Det är ett stort rum och skåpen är många och ser likadana ut, så det tar ibland ett par minuter att hitta rätt. Till slut finner de dock sitt tilldelade skåp och öppnar det med nyckeln. De klär stilla och metodiskt av sig alla sina kläder, viker ihop dem och lägger in i skåpet. Även skor, eventuella ringar och andra smycken, hårspännen m.m. lägger de in där. De flesta har inte något av värde med sig, men då och då händer det att en förlovningsring eller en armbandsklocka följer med. När allt är på plats stänger de skåpet, men låter nyckeln sitta kvar. Sedan väntar de, nakna och ensamma i det stora, tomma, ekande rummet. Vissa slår sig ner på träbänken, andra står kvar, avvaktande och stilla, medan ytterligare några strosar omkring lite planlöst på det rena, vita klinkergolvet. Varje ljud förstärks av rummets akustik, men eftersom det aldrig vid något tillfälle finns mer än en enda person i rummet så är det ganska tyst. Då och då kastar de en blick mot den röda lampan. Ibland hörs svaga och obestämda ljud från byggnadens inre. Väntan blir vanligtvis inte så lång innan den röda lampan slår över till grönt med ett kort surrande läte. Då är det dags. De tvekar aldrig, utan går alltid omedelbart in genom dörren och stänger den efter sig. Exakt vad som händer där inne är oklart, men vi vet åtminstone att de inte kommer ut igen. Vi vet också att när lampan efter några minuter åter blir röd så kommer en vaktmästare in genom ytterdörren och tömmer skåpet, sorterar de olika klädesplaggen och eventuella övriga föremål i olika tygpåsar, låser skåpet och tar med sig alltihop, inklusive skåpsnyckeln, till en liten omärkt skåpbil som väntar utanför byggnaden med motorn igång. Inne i byggnaden framskrider sedan själva avvecklingen under ett antal timmar. Den exakta tiden varierar en aning från fall till fall. Processen är komplicerad men noggrann och inte enbart riktad mot den kroppsliga manifestationen; den omfattar även mental demontering och återställning av alla relevanta administrativa system. Allra sist, ibland efter lång tid, kanske flera dagar, löses även själva minnesbilden upp under den fördjupade blekningsprocessen.