Jag är en krigare och Gud står på min sida. Stolt och vacker slår jag mot mörkret och lögnerna. Jag drar ett brinnande streck mellan mig och fienden och flyttar fram mina positioner. Mina fränsta vapen är kärlek, sanning och glädje och det händer att folk blir rädda för mig på stan och ger blickar som kunde mörda. Djävulen är desperat och hugger hysteriskt mot mina svagheter men jag dansar fram skrattandes åt ett absurt skämt. Gud är min väpnare och mentor i en värld som håller på att gå under. Trygghetsnarkomanerna är fullkomligt skräckslagna inför Corona. Döden ingår inte i deras underbara agendor och planer. En stor flock orangutanger har fått majoritet i riksdagen. Deras ömhet och lycka ska frälsa Sverige in i ett tillstånd av klarsyn och absolut empati. Mina polisonger och min världsomvälvande blixtrande chock av åtrå i en fullt aktiv maskin i att träffa karln som är livets mening med att jag har suttit på rättspsyk i tre år med er trots detta förbaskade hur jag ska klara jul och gott nytt år i ansiktet under sommaren mellan rummet och avdelningen för biologi och snyggare jobb på lördag eftermiddag istället för att desperat söka lyckan utanför oss själva. Människorna är programmerade robotar med tomma blickar och tomt snackande munnar och tom konsumtion och jag sprattlar på golvet tillsammans med en bra orm i en varm frid och fröjd som andas urbergets framtid och att se spiralen av kärlek i vitögat föder livsglädje när jag brygger ett kaffe stark som en orkans sanna insikter en eftermiddag klockan 3 i skog någonstans. Jag känner mig så vild och fri.
Två kattungar frodas i min själ inuti solen.