Dröm 23/7, tidigare gestaltad i Pantoum i cirkel 2. Pantoumen blandas här med berättande prosa, lite som i en haibun. Jag tar mig friheten att experimentera med versmåtten ; )
Resa i cirkel 2 - en pantoum-haibun
Möblerna såldes och pappan var ilsken jag ville vila och titta på TV en son var nöjd medan en ville trilskas jag satt i soffan och sonen satt breve
Helgen hade varit knepig, berättade exet. Två av sönerna hade dykt upp oanmälda och börjat bråka. Kanske var de sura för att han just sålt det röda bordet och stolarna till Antikvitetsverket. Bordet som vi målat själva och som den växande, blandade familjen alltid hade samlats kring. Jag blev också småsur, jag hade ju torkat det där bordet i tjugo år. Även om vi var skilda nu kunde han väl ha frågat mig först? Mina före detta bonussöner var fortfarande kvar, och jag ville passa på att umgås lite, så jag satte mig i TV-soffan på loftet jämte den yngre sonen. Den äldre hade nu återtagit sin vanliga glada attityd och for omkring i huset som en virvelvind.
Jag ville vila och titta på TV tuggade tuggummi, rosa som silke jag satt i soffan och sonen satt breve trappan var hal, ja ni gissar nog vilken
Det var något underligt med golvet uppe på loftet. Det verkade liksom bågna neråt i mitten. Jag tassade försiktigt runt sänkan för att sätta på TV:n. Fjärrkontrollen var förstås försvunnen. Lillebror bjöd mig på ett rosa tuggummi. Jag konstaterade att ett e var inpräglat i gummit. Tänk om det var extacy? Eller var det bara min initial? Jag ville inte misstro sonen, så jag tog en halv sticker. Den smakade sött och silkeslent. När programmet var slut tog jag farväl av sonen och halkade nerför den rödlackade trappan för att säga adjö till hans pappa och storebror. Det var dags att köra till stan. Jag måste ju hinna besöka föräldrahemmet också, när jag nu farit till Blekinge. Pappa hade fått flytta till hemmet efter sin andra stroke, och min syster och jag var i full färd med att röja hans villa för att kunna sälja den. Det fanns massor kvar att göra.
Tuggade tuggummi, rosa som silke åkte till stan, såg teaterelever trappan var hal, ja ni gissar nog vilken snöplog och stråkharpa skapade dreven
Snön föll ymnigt, och jag fick koncentrera mig för att hålla avståndet till vägrenarna. De var som vanligt dåligt markerade. Hade kommunen verkligen inte råd med vägstolpar på landsbygden? Jag tuggade intensivt på tuggummit och andades ut när jag passerade stadsgränsen. Här var det i alla fall bättre plogat än på landet. Infarten till pappas gata var spärrad. Jämte vägbommen hängde en affisch som berättade om en performance på gatan. Den skulle tydligen äga rum om en halvtimme. Aktörerna var skådespelarelever och vissa hus på gatan skulle tas i anspråk för entréer och sortier. Performancen skulle ha formen av en improvisation kring en kurs i stråkharpa. Jaha, det var bara att vända. Jag fick parkera vid hyreshusen i gatans andra ände och promenera till villan i stället. Det tog en stund att hitta en parkeringsplats som inte var reserverad för boende. Som tur var var det helg, så det gjorde ingenting att jag inte hittade kommunens P-skiva i handskfacket. När jag passerade lekplatsen där jag själv gungat som barn mötte jag två gamla klasskompisar. Jag visste att de hade spelat lite teater, så jag frågade om de skulle vara med i föreställningen på gatan? Det skulle de inte, och de hade ingen koll på denna performance heller. Plötsligt blev jag bara så trött. Jag sjönk ned på en av hästarna på lekplatsen, tuggade tuggummi och längtade efter en TV. Men jag måste ju vidare mot pappas hus, och jag ville också gärna få en glimt av performancen. Jag pulsade uppför backen mot vändplatsen och konstaterade att asfaltsvägen ersatts av en trätrappa. Den var visserligen lite hal, men ändå betydligt tryggare än den isgata jag mindes att jag halkat på som barn. På cykelgrinden vid vändplatsen hängde ännu en affisch om föreställningen, och dessutom ett förbud mot att beträda vägbanan. Performancen fick beskådas från fönster och balkonger. Äsch, tänkte jag. Jag smög mig fram längs högra sidan gatan, hittade en alkov i en husvägg och kröp in.
Åkte till stan, såg teaterelever en son var nöjd medan en ville trilskas snöplog och stråkharpa skapade dreven möblerna såldes och pappan var ilsken
Det var verkligen i sista sekunden som jag krupit in i alkoven. En snöplog och en pistmaskin körde i full fart upp och nedför gatan, farligt nära mina fötter. Sedan vällde skådespelarna ner från vändplatsen och flockades kring grannhuset. Männen var kostymklädda och bar på portföljer. Två bröder verkade käfta med varandra om någon ekonomisk fråga. En kvinna höll en fiol i famnen. Hon gjorde dock inte någon ansats att spela på den. Någon stråkharpa såg jag inte skymten av. Jag tog tuggummit ur munnen, fäste det på tummen och började på försök interagera med de närmast stående skådespelarna. Det måtte väl vara tillåtet, det här var ju en improviserad performance. En av kvinnorna, som verkade känna igen mig, pekade på initialen på gummit och stoppade åter in det i min mun. Det smakade fortfarande sött. Dörren öppnades och aktörerna tågade in i grannhuset, där kursen i stråkharpa förmodades äga rum. Dock hördes inga toner. Efter några minuter upprepades proceduren, truppen rusade nedför gatan från vändplatsen, käftade lite och försvann sedan genom dörren. Nu eller aldrig, tänkte jag när porten slagit igen för tredje gången. Jag korsade den välplogade gatan och traskade vidare mot pappas hus. Han hade haft problem med ilska och aggression på sistone, så han behövde verkligen hjälp med att få sina möbler sålda.
Fri vers
(Prosapoesi)
av
Nanna X
Läst 391 gånger och applåderad av 9 personer Publicerad 2020-07-24 18:07
|
Nästa text
Föregående Nanna X |