Det är så konstigt att tjejsare och pajsare kan blir som förbytta, förbryllade, förälskade, exempelvis i varandra och även andra. Medan det inte är konstigt alls att någon älskar mig. En del vet förstås inte om det riktigt än. Men så fort de har träffat och umgåtts med mig i fem, tio eller trettiosju minuter. Så är det precis som att det inte går att glömma ett möte med mig. Det har jag varit med om så många gånger redan. Människor såväl minns mig som har en sådan där väl relation till. Redan i skolan var det människor som inte kunde låta bli att vilja röra mig och ibland ville någon bli rörd av mig. Det vill jag kalla kärlek, banne mig. Förut kunde det hända att en och annan bakom mig ville stå mig nära i kön. Det kunde jag som tröttna en smula på. Då kunde jag höras utbrista saker som.
- Jag förstår att det är för att du älskar mig som du står så där nära. Men måste du visa din kärlek så öppet?
Varpå människan kunde flytta sig ett halvt steg eller bara kasta en som kärleksfull blick på min person. Bara att det var lätt maskerat till okynne. Men kärlek till sina medmänniskor, det måste ju människor bara få lufta ibland. Så en själv får ha viss förståelse för att någon stundom grips av rörelse. Det kan en själv då tacka 'pestens tid' för. Den som råder nu, att de avstånd som en kunde väl få betrakta som 'sin egen personliga sfär'. Den får en själv ha nu. Medan det var bara ibland som någon avstod från att som 'klättra', för att de skulle med taxin som stod och väntade utanför, för att sedan kunna hinna med tåget eller flyget. Där fick jag stundom föregå med gott exempel, vilket var som en sorts uppfostran av annan. Att en själv kan vilja uppfostra barn, det är ju bara som förståeligt. Men vuxna människor under trettio, ja över ibland även då som då. Det är just så där som ogebripligt. Anser såväl Margaretha som Torsten, Monika och Göran. Margaretha har i och för sig viss förståelse, stundom, för andra beteenden. Men någon oordning får det väl ändå vara, i de mer privata leden.