Tvenne av klingor tar livet av två
vargar som rusar bak hungerns ridå.
Noa med lansen tar tvenne därpå,
i segerdans låter han ulven förstå

att vargarnas käftar mot Odens rekryter
föga kan skrämma den viking som ryter.
Pälsklädda myter vars vargablod flyter
och ulvmannens djärvhet och vredesmod tryter.

När ulvammens sjunde bland stridande hundar
faller till marken med döden som stundar
vänder sig Asker med åskande röst
och riktar sin klinga mot ulvmannens bröst:

"Garm är besegrad. Nu har du ett val:
fly till din Fenris med lögner och kval
eller svara mitt spörsmål: var finns denna Graal?
Välj dina ord, ulv, ty dräpandets tal

kan lätt gå från sju till åtta om så
jag följer min lag och stöter härpå
klingan med allt vad min stötkraft förmå."
Adam han rister, redo att slå

sin klinga och klyva ulvmannens skalp:
"Du tänker väl inte skona en valp
som tvingar oss strida när vi väl borde gå
raskt, som bestämt, efter Odens tablå?"

Ulvmannens guldgula ögon blir små.
Men orden de stannar i munnen varpå
Asker tar ton och med åskande rå
och dundrande röst tvingar ulvmannen stå

håglös och krum som det valphjon han är
sänker han blicken i rådvill misär
medan bröderna rådgör om ulvens besvär.
"Hålls han som häktad eller medresenär

sliter han struparna av oss i natt,"
förbarmar sig Adam och kluckar ett skratt.
"Vi räds inte döden och ulven är matt.
Sin rädsla han bär som en genskjuten katt,"

svarar då Noa och reste sin lans.
"Vi har segrat ikväll men det enda som vanns
var Fenrisens vetskap om Fars renässans,"
säger så Asker och ulven: "nånstans

där ute finns vargen som ödet har satt
att dräpa den ätt som har segrat inatt.
Allfaderns blod skall bliva vår skatt
men först när vi Beowulf själv har fått fatt."

Asker han höjer åter sitt svärd.
"Modig är du men än illa lärd:
att hota en viking är en ond hädanfärd.
Säg mig nu, ulv, vad du vet om vår färd.
Men välj dina ord, ty för oss är ej mer värd

än orden som lämnar din andedräkts hål."
Ulvmannens guldgula ögon blir stål:
"Långt mer än färden om er och ert mål
känner jag till. Det var Fenrisens vrål

som kallade hit mig att möta er opp."
Tystnaden sökte sig djupt och det hopp
att färdas osedda dog i ett lopp.
Ulven förnam det med hela sin kropp:

"Beowulfs söner, av viking och varg,
mot Odens lakejer är Fenrisen karg.
Hur kunde ni drömma om ringaste marg
När vargarnas ögon har slutit en sarg

om era dömda kroppars bestånd.
Ert kall måst ha skavt på ert spröda förstånd.
Fenris är mäktig, hans skall och bestånd
skall ljuda när Oden blir vargarnas fond.

Må det var Beowulf som Gleipner slog fast
runt nacken om Fenris till sagans kontrast,
men hyser ni hopp om att Beowulfs gast
ära med entusiastens damast

då har ni förvillats i brådmoget agn
som Oden har utlagt för Asgårda gagn.
Vargar är mäktiga väsen av märg,
av hårdaste virke och styrkan hos berg."

Asker steg fram och med åskande blick:
"ditt tal må va' modigt, din tunga är kvick,
men att så illa bruka det anstånd du fick;
jag varnade just för det fåt du begick.

Tala nu väl, och välj dina ord:
vart förs denna jakt efter den som är smord
att vallfärda Eddan till asarnas Nord?
Vem är denna enda vid vargarnas bord?

Min klinga hungrar efter vargarnas blod
så vakta tunga och visa dig god
ty Odens soldater är tvagna till mod;
vi räds icke vargarnas övermod."

Fenris apostel stod lik med en eld
i ögon vars hunger än otillfredställd
sökte en väg mellan åskburna tre
men där fanns ej rum för en vild odyssé.

Glupande guldgula ögon fick liv:
"inte ens Hel, era Asgårds massiv,
eller hela den här ur Odens arkiv
har kraft att stå fast under Fenrisens kliv.

Garm är en enkel och lyhörd lakej
vars uppgift har slutförts, jag tackar för mig.
Lyssna till stegen som börjar i Gjöll
och slutar där vargar för vikingar föll."