Talet ur mörkret
ligger som en lätt rök
kring skingrade drömfragment
när sömnen vittrar
omkring mig

Jag kurar ihop mig
som ett litet djur
under taket;
griper snabbt rollen som människa,
men är bara en förskrämd punkt
av kognition
i ett inande självmedvetande
på dagens rand,
kringränt av väggar,
tornande som befästningar
med sju årtiondens homo sapienshistoria,
under taket
som döljer en alltför hög himmel
för en nyvaken människas svindel,
medan dags dato tar plats
i flimret av dagar;
ansikten av dem jag behöver
dansande papier-machémasker
i ofrukosterad, ögonnaken,
ännu icke uppstigen
seniormedvetenhet

Långt in
i Biggles- och Elvispojkens förråd
av dagar,
där det blir allt svårare
att lokalisera själsförmögenheter
och privata anledningar
kastar jag
som en fisk på däck,
kippande efter liv

(och för att visa lite originalitet
greppar jag inte kaffemuggen i örat,
utan håller om dess varma kropp!)