att djur tillskrivs mänskliga egenskaper
visst är det underligt eller hur?
En inte särskilt tilldragande egenskap har den så kallade smilfinken.
Jag uppfattar att denne figur associeras med diverse icke beundrade egenskaper
allmänt inställsam och överdrivet tillagsinställd. ovillig att kämpa för en rättvis sak.
Ställ det i kontrast till lejonet. Han kämpade som ett lejon kan man ibland höra men det gör aldrig en smilfink. Kanske finns där ett lätt skimmer av oärlighet förknippat med smilfinken och dennes hovrerande kring matgästerna. Ett drag av att den som bestämmer skall känna sig nöjd och inte obekväm i smilfinkens sällskap
om det än så är Al Capone som är en av middagsgästerna.
Smilfinken är befryndad med mesen. Hur mesen kommit att förknippas med allmän feghet är för mig lite av en gåta. Har mesen uppträtt på ett utmärkande fegt sätt i kampen om smulorna sittande vid vinterns matbord? Det tror jag faktiskt inte.
Att flertalet som ser ekorren som ett mysigt och gulligt djur är väl förståeligt. Vi minns troligtvis barnsången "Ekorren satt i granen skulle skala kottar..." och så naturligtvis skadar han den långa ludna svansen.(klanten) Fast egentligen är ju ekorren en riktig liten fridstörare som inte drar sig för att plundra andra fågelbon (om hen kommer åt vill säga).
Och att göken denne fågel med sitt parasitära levnadssätt kunnat undgå allmänt fördömande är en gåta. Göken är djupt omoralisk fågel och dessutom är gökens sång enligt mig synnerligen dålig bara två toner. Lämnar bort avkomman att sörjas för av vilt främmande fåglar. Jag bara säger det fy. Tvåfallt fy man upprörs