Ett sätt att bearbeta det som hänt mig i mitt liv och även andra har varit att skriva poesi och texter.
Kanske jag visar några här senare.

Men för att ge er en bild om vem jag är och min bakgrund.
Jag är född i Finland och vi flyttade efter några omvägar till Sverige 1969, min mor och jag.
Min uppväxt har varit parallell mellan Sverige och Finland, eftersom hon var tvungen att jobba mycket för att kunna fixa ett hem för oss.
Pappa och Mamma gick skilda vägar väldigt tidigt så jag växte upp utan honom, dock hade jag turen att få manliga förebilder i mitt liv.
Som liten upplevde jag min mamma som kärleksfull men sträng och ibland nyckfull.
När jag växte upp så gifte hon om sig flera gånger men det fungerade aldrig, det var alltid konflikter och diskussioner.
Hon ville aktivera mig och min lillasyster så vi gjorde massor med saker, väldigt positivt för ett barn.
Vi fick vara med i den Finska kulturen i stockholm och även det Karelska, som är en del av vårt släktarv.
Men när jag nådde tonåren kom en markant förändring från henne.
Hon blev nästan besatt av vad jag gjorde, om jag umgicks med mina vänner och framförallt om det var flickor.
Jag tyckte om att idrotta och röra på mig som alla unga men det såg hon som en ursäkt för att få ränna och ligga runt.
Hon blev nästan hatisk mot alla tjejer som jag hade som vänner och blev grov i sitt språk. Rent av vulgär och ful i språket.
Jag fick ta skulden och skiten för vad alla "män i hennes liv" hade gjort henne.
Jag upptäckte mer och mer krokar och hullingar i gåvor, presenter och liknande.
"Om du inte..", "Ifall du..", "eftersom du..." det var hela tiden villkor i allt.
Hon kunde ta tillbaka något jag fått av henne eller till och med andra om jag var "olydig" eller vågade opponera mig.
Jag är född med en stark vilja och en kärlek till friheten och självständighet.
Detta var inte alls i hennes smak.
En gång när jag hade nyligen fått en stor Hitachi Bergsprängare, alltså redig kassett-radio-bandspelare med lite tryck gav hon sig på den.
Hon slet av ena antennen, drog ner den på golvet och sparkade in en redig buckla i ena högtalargallret.
Dessbättre var grejer mer solda då så den fungerade efteråt med.
Men när jag frågade henne om hennes skäl kom svaret "Ja du hade ju sönder en lampa för mig när du var fyra och ett halvt år.."
Hon kunde slå sönder saker hon visste jag tyckte om och hänvisa till liknande saker som ett litet barn gjort.
Att hämnas på det sättet ÄR INTE NORMALT.
Så hon förgiftade min syn på kärlek och jag vågade knappt närma mig tjejer för då kom straff och sarkasmer direkt.
Sedan kom en stor förändring just i tonåren, jag gick med i SSU, socialdemokraternas ungdomsförbund i Botkyrka.
Detta genom att hon tagit med mig till den vuxna socialdemokratiska föreningen och även Unga Örnar där jag även var aktiv som undomsledare under en tid.
I början var det bara bra att jag var aktiv för då hade jag inte tid att "ränna" sedan kom klagomålen igen att jag hade möten och kurser.
När jag började bli mer självständig eskalerade det psykiska våldet och till slut blev det även fysiskt.
det blev nästan så att jag flydde hemifrån till andra verksamheter, både SSU, Unga Örnar och ...ja jag hängde i Kungsträdgården, dock inte med droger eller gäng.
Jag älskade spela bordtennis och schack och det blev en del skateboard med vänners brädor i Gallerian, så jag var inte med o bråkade.
Droger och Alkohol har jag haft turen att aldrig känna attraktion till.
Kanske pga min uppväxt där jag i Finland spenderade mycket tid med en manlig förebild som var som en fadersgestalt för mig.
Han jobbade som vaktmästare och alltiallo hos frälsningasarmen i Helsingfors på ett ungkarlshärbärge, det fanns ett för kvinnor i en annan del av huset.
Men det innebar också att jag fick se vad livets baksidor hade gjort. Var med och delade ut matpaket, kläder, hjälp i olika former.
Det blev även liknande verksamhet i stockholm genom den finska församlingen.
Nej jag var inget helgon men det fanns saker som definitivt aldrig föll mig i smaken helt enkelt.
Inom SSU kunde jag växa som person och jag blev snabbt uppmuntrad och erbjuden ledarskap i olika roller.
Aktiviteter och hjälpa andra klubbar att starta och värva medlemmar.
Sedan kom närradion och det var verkligen något som föll mig i smaken.
Nu hade jag varit aktiv några år inom SSU och min mor var väldigt ombytlig, det var i efterhand jag insåg att det var någon kombination av flera diagnoser.
Jag har kunnat se Bipolär, PTSD, Manodepression med mera och en hel del Narcissism.
Jag levde större delen av mitt liv i villfarelsen att kärlek är villkorat och på något vis en handelsvara.
jag började sommarjobba på ett bryggeri på sommarloven i gymnasiet och var mer aktiv i närradion vilket gav mig positiv energi och utlopp för min utåtriktade personlighet.
Det blev mer och mer konflikter i och med att jag började gymnasiet. Jag pluggade och fick väldigt bra betyg i högstadiet.
Trots mobbing och en del utanförskap hade jag ändå vänner. Men studierna skötte jag och det gav resultat.
När jag fyllt 15 kom det mer och mer kommentarer om att hon minsann klarat sig själv sen hon var 16 år.
Sen mina tonår fick jag även höra hur mycket hon offrat för min skull och att hon borde ha gett bort mig eller placerat mig på hem istället.
Det fanns tillfällen då hon gav uttryck för att jag egentligen var oönskad, otacksam och bara en belastning.
Framförallt som ett sätt att försöka kuva mig och trycka ner min vilja. Enligt henne sprang jag runt och skvallrade och berättade allt hon gjorde.
Det var ibland rent paranoida påhopp.
Våldet blev mer och mer fysiskt, mina studier i gymnasiet gick inte lika bra som i högstadiet och jag saknade energi och motivation.
Tack vare sommarjobbet så blev jag starkare och mer vältränad eftersom jag jobbade väldigt fysiskt.
Så när hon gav sig på mig motade jag undan henne och försökte bara värja mig, att slå henne var otänkbart medan hon hade inga svårigheter att slåss och slänga saker.
Det kunde bli att jag värjde mig sen kom hon dagen efter och visa blåmärken på sin arm, "Titta vad du gjort!!" ... att jag bara värjt mig var inte ens ok...
Sedan fanns kommentaren ständigt.. "Passar det inte är dörren där..." med andra ord att ut på gatan om du inte är mig till lags.
Till slut kom påsken 1986, halvvägs i sista terminen på gymnasiet. Efter en stormig och tuff vinter så var jag väldigt trött på allt bråk och alla påhopp.
Genom min aktivitet inom politiken hade jag fått fötroende-uppdrag och lite annat att göra på fritiden med.
Jag kände att snart kommer jag inte orka bara ta emot utan kommer slå tillbaka.
Med den insikten tog jag kontakt med en bekant och sa att jag måste flytta hemifrån omedelbart, situationen hemma var helt enkelt ohållbar.
Jag var 18 fyllda så jag hade rätten rent lagligt att flytta som jag ville. Dock var det en fråga om att klara uppehälle och allt som ingår.
det blev låna soffa hos klasskamrat några nätter innan det dök upp ett förslag om att hyra ett rum hos en familj.
Flyttade till dem och hämtade de saker jag kunde hos min mor vilket hon aldrig förlät för jag hade "övergivit och lämnat henne i sticket lättvindigt"...

återkommer om mer senare.


Min mor gick bort något år sedan och det gav mig en tid för reflektion som alltid efter att en närstående lämnar oss.
Men jag tog avsked flera år tidigare redan. I mångt och mycket efter att jag var tvungen att välja mellan att ständigt bli besviken och att gå min egna väg.
Vid 40-års ålder insåg jag att det fanns inget sätt att få det att fungera i en relation med min mor, jag bröt all kontakt helt.
Talade med min syster om varför och hon fick förmedla eventuella meddelanden från mig.