I de små byarna i Sverige. Skönheten 

lamslår.  Någon sekund och 

husen, hagarna och insjön i backspegeln. 

En mansröst frågar mig vad de egentligen 

lever av. Stockholm ligger nästan bara en

timmes resväg med tåget. Vi tänker och 

frågan ligger djupast obesvarad. 

Slaktarbacken. Den där morfar slogs 

som ung pojk med grannpojkar. Utmynnar 

i en diskussion om renhårigheten. Den 

som tydligen alltid vore större förr. 

Och så du som alltid hoppar fram i 

skillnaden mellan. Hur du säkerligen hade 

svarat så som jag. Likt mjölken lagom. 

Det intellektuella har en särdeles egen 

ton ett rum hon i slutändan vilar sig i. 

Mitt i du. Mitt barn. Som en länk, tråd 

som håller ihop våra olika länder. 

       du som är likt mig. Dina hopp ditt 

       Sätt att våga be om tid om uppmärksamhet. 

hur du hade tilltalat den lille. Glatt och levnadsglatt 

och alldeles lagom strängt bestämt. 

Livslyckan. Har ben språk och huvud. Klass och klasslös. 
 

       men sjukt nog ännu du.