skrik ur dig allt som alla andra inte 

klarat tills du spricker gubbfan 

Så lät det när flickan den lille tröttnade 

på viktigpettern han sällskapets mitt 

i dessa evinnerligt tröttsamma parmiddagar 

och dessa minst sagt urtrista flickvänner 

som inte ens på nittiotalet vågade måla 

väggarna i annan färg än vit. 

Vägen hon sedermera tog fick de flesta att 

titta bort i möten oundvikliga. Knappt hon 

visste om det var avund eller ren pur rädsla. 

Ett stackars livlöst flickliv som kröp intill 

som i slutna rum skvallrade om dess 

litenhet i meningar om låtsad förskräckelse. 

En gardin kunde det röra. En vågad, hipp 

i de rätta kretsarna men hos dem var ännu 

tavlor med Mussse pigg upphängda på 

väggarna. Om de ens anat en bråkdel om

hennes tankar om dem. Sen kom barnen. 

vi gömde oss i lägenheterna i storstaden. 

Den andra delen i det olevda. Det hon lät

passera förbi. 

varför skriker vargen som om struphuvudet 

blottas så förbannat och att ingen ser 

kan vara skäl nog. 

Det var ingen slump att ni kom till

sent om kvällen för då sover huset 

mitt. Det är en sjuhelvetes röra vara 

mor till högkänslig flicka med en 

energi de oinvigda tror är ADHD. 

Men frågan är om kärleken ni tror 

jag sörjer är det. livet sträcker ut 

sig i en efterlängtad stillhet just när 

andetag på andetag tycks likna sömn. 

poesi är en dröm. Ingen fager vardag. 

inga vilande uttryck som kan planeras 

under dagen. 

Är mitt lilla liv.