Ingen poesi för mödrar ?
skrik ur dig allt som alla andra inte klarat tills du spricker gubbfan
Så lät det när flickan den lille tröttnade på viktigpettern han sällskapets mitt i dessa evinnerligt tröttsamma parmiddagar och dessa minst sagt urtrista flickvänner som inte ens på nittiotalet vågade måla väggarna i annan färg än vit. Vägen hon sedermera tog fick de flesta att titta bort i möten oundvikliga. Knappt hon visste om det var avund eller ren pur rädsla. Ett stackars livlöst flickliv som kröp intill som i slutna rum skvallrade om dess litenhet i meningar om låtsad förskräckelse. En gardin kunde det röra. En vågad, hipp i de rätta kretsarna men hos dem var ännu tavlor med Mussse pigg upphängda på väggarna. Om de ens anat en bråkdel om hennes tankar om dem. Sen kom barnen. vi gömde oss i lägenheterna i storstaden.
Den andra delen i det olevda. Det hon lät passera förbi. varför skriker vargen som om struphuvudet blottas så förbannat och att ingen ser kan vara skäl nog. Det var ingen slump att ni kom till sent om kvällen för då sover huset mitt. Det är en sjuhelvetes röra vara mor till högkänslig flicka med en energi de oinvigda tror är ADHD. Men frågan är om kärleken ni tror jag sörjer är det. livet sträcker ut sig i en efterlängtad stillhet just när andetag på andetag tycks likna sömn.
poesi är en dröm. Ingen fager vardag. inga vilande uttryck som kan planeras under dagen. Är mitt lilla liv.
Bunden vers
av
smultronbergen
Läst 111 gånger Publicerad 2020-07-28 23:42 |
Nästa text
Föregående smultronbergen |