Ibland undrar jag om någon kommer läsa denna om 100 år och fundera på vad den handlar om.

Den handlar egentligen inte om någonting särskilt.

Men samtidigt handlar den om precis allting.

Det handlar om strävt tyg mot naken hud, salta tårar på kalla kinder och skrattande barn på andra sidan gatan.

Det lilla barnet som varje kväll frågade ”pappa kommer jag dö inatt?”

Det handlar inte om rädslan för att dö, snarare om rädslan för att inte längre leva.

Att aldrig mer få se årstidernas uppvaknande.

Där borta där solen kysser havet godnatt väntar mitt skepp redo att föra mig till skatten som vilar vid slutet på regnbågen.

Redo att ta mig till mitt piratguld.

Med en flaska Gin ger jag mig av på min resa.

Det är en vemodig resa, och haven är upprörda idag.

Håll tummarna att jag inte stöter på Calypso eller Kirke.

Håll tummarna att jag lyckas ta mig hem igen

Till min gröna äng och min stora ek.

Om inte, lova att plantera tulpaner under eken. Precis där jag brukade sitta.

Samtidigt som Thalassa vaggar mig till sömns i Pontos kungarike, och sjunger sånger om Gaia och Aither, så finns jag alltid här i dina drömmar.

Jag kan inte lova att jag kommer tillbaka, men om inte, sök upp mig vid horisonten så lovar jag att sjunga dig till sömns.

Jag sitter på den största stenen med solen i ögonen.

Det är jag, det är du.

Vi är här och vi är nu.