Vad ljuvligt underbart det är att vara människa. Härligt. Toppen. Strålande tider. Man känner det där lyckliga pirret när man vaknar varje mysig morgon och man sjunger en glad trudelutt medan ett elegant och fylligt kaffe står på bryggning som strax ska avnjutas i en helig andakt inför den stundande välsignade dagen då stordåd skola uträttas i den perfekta kärlekens namn.

Här l Örebro, som någon har hävdat att det vilar en förbannelse över, är denna ljuvliga dag alla människor överlyckliga i en allomfattande blixtrande kreativ harmoni och alla älskar varandra fullt ut för det är aldrig något bråk och jag och en man kramade varandra och jag är övertygad om att hela vårt fina och vackra och stolta land Sverige så mår alla så himla bra, för det är ju så oerhört gott att leva. Hela världen vibrerar av en obeskrivlig känsla utav glädje och utav en lycksalighet som svämmar över alla bräddar i en meningsfull euforisk gemenskap i vilken alla är sedda, förstådda och överösta med ömhet. Jag ser i min spegel en härlig man i sina allra bästa år, en förträfflig riktig karl med en aura och karisma som får omvärlden att stanna upp och utbrista i ett: Wow! Ödmjukt konstaterar jag att jag är fullkomligt oemotståndlig när jag dansar fram skrattande i den av lycka kokande citykärnan.

Visst har det varit några krig i världshistorien samt orättvisor och förtryck men det goda har alltid segrat till slut, och vi går mot strålande tider då kärleken ska dominera och blomstra.

När jag var på stan idag så insåg jag att Guds rike redan är här, för alla dessa mina bröder och systrar de fullkomligen strålade av empati, välvilja och solidaritet! Så gott det är att vara en sant optimistisk människa med tillförsikt och förtröstan som bergfast vet att precis allt är möjligt.