Kal bergssluttning i sensommardagar.
Träden urholkade och gråbleka,
inte ens ekorrar och bladlöss
bebor dem längre.
Jag minns rosenskira ögonblick,
och vinden som sätter
halmstrån i dans.
Ingen mer lyster.
Precis som för Orfeus,
försenad och desperat,
är sommarsolen
för mig evigt hånande.