I Ångerland hörs sorgsna sånger
Mest stånk och stön hundra gånger
Och hundra år av Älvråets sånger
Ålar dött längs havets ånger
I Ångerland hörs sorgsna sånger
Som stockar sig i kvarkens gångar
Och där tång och tvång strör havets ånger
Stakar Älvrået ut ett livs säsonger
I Ångerland går folk på händer
Ner mot ravinens mörka länder
Och rustade med ljus till tänder
Slocknar ett, en suck i sänder
Varje en, ett tidsfördriv
Om dagen räknas i ett liv
Och när de når ravinens rot
Gapar gommen glest i sot
Så ringlar ner en bäck vid varje fot
Är snart en älv som växt vid Älvråets blot
Där stod ett träd en gång invid ravinens rot
Nu barrar böveln som mest av sot
I Ångerland såg ingen trädet falla
För välvd är blicken utav galla
Men det föll i älven stor som kall
Och lövad var vår jord så gall
Kvar stod vett ej viljan pall
’Där furan föll var nyss en tall’
Den sjönk snart ner i älvens slam
Stilla väntar Älvrået på sitt lamm
Jag ber dig se att intet är i sig ej inget
När sinnet vilar på det kända tinget
Allt som sjunker där omvälver
Så sprids gallan bland inälvor
Så gå vid ebb dit älven välver
Vid flodens ånger sinnet skälver
Tyst stakar Älvrået med båtshaken fram
När sotet lagt sig tar hon sin stam
Kom vada ut i älvens modd
Där var lekamen kan skjuta brodd
Blodets is är skinnets flådd
Och genom skaren ska vår sådd
Kom lägg dig ner i furans famn
Nu stakar Älvrået från sin hamn
När haken sjunker i din stam
Har Älvrået valt sitt offerlamm
I ravinen vill hon höra eka
Förlåt mig kära Viveka