Det satt en man på en stubbe mitt 

i blåbärsriset. På en kvart övergick 

den blå skyn tlll regn. Vi hade redan 

tagit på oss torra kläder. Redan mitt i

spåret, på vägen hem i regnet hade jag 

föreställt mig tristessen. Även lugnet och

den sköna känslan av att få kaffe och 

få luta mig tillbaka med mitt. Redan på 

vägen hem misstänkte jag att de vanliga 

nöjena inte längre skulle tillfredsställa mig 

som då. Det kallas något det där som får oss 

att byta delar av en stig, en bana. Lyckan kräver 

tristessen. Hur ska vi annars förmå oss till utveckling. 

Hon hade glömt vad hon ville med texten och hon såg 

inga spår bakom sig och inga symboler. 

Hon prövade att måla centrumet vitt. Fanns ingenting 

att sudda men heller inget att fylla det med. Hon 

prövade att låta de diskutera sin samtid. De hade 

säkerligen haft en riktigt trevlig stund. Men det blev 

fel. Det kladdiga växte fram och smärtan skulle få 

ögonen så röda. Fotografier skulle åka fram. Orkade 

inte riktigt med det heller.

Gud kanske. Men var så teatraliskt. Honom ska man 

kalla på vid nöd. Så var just inte trädgårdslandet. 
Potstisblast i rad på rad och rödbetorna kokade med 

smör. Blast på ett och samma ställe. 

Det var en härlig tid. Egentligen både rar och söt, ej heller 

märkbart tyst. Förtigen. I vår stuga sover jag med lilla 

söta dottern. Hennes pappa tassar in till rummet intill. 

Allt nära men långt ifrån.