Livet. Den som slår oss med sin lyster 

som likväl dödar oss och kväver

ser du din betydelse, dina händers grepp 

runt foten, tårna som dina fingrar, enbart 

dina, formade till minnen, tiden inte 

lyckats att fördriva, 

luktar jasminen, kan du höra syrsorna från 

fönstret, tåget det som forsade förbi oss, 

undantagets stuga. Bor du där i lukterna 

av kärleken den starka. Ser du mig vid 

avsked min kropp som spjärnar, sorg som 

övermannar, skulden hur den sakta äter 

upp mig över han den andre 

ser du mig i tiderna då du övergav oss 

Din betydelse, dina händers grepp runt foten, 

tårna, som dina fingrar, enbart dina, formade 

till minnen, tiden kan du inte se den, hur den 

på allvar enbart gick, intet mer 

din besvikekse. Ditt offer. Över något som i grunden 

vi två hade klarat. 

doften. Kan du lukta dig längst in och kan du undra 

om du skulle väntat om du skulle slängt din starka 

rädsla överbord 

kan du se din borgerlighets små nycker hur de 

kröp omkring i märg och ben 

mitt svek i forsens lödder över ben 

som skola tvättat oss så rena 

intet mer