I Bottenviken drog det frusna vattnet fram
vinterns käke gröpte med sin kalla kam
Sekler, cykler, sten som stoder blev till damm
Hon bars ur fårans färg och intets slam

I Bottenviken satt hon sig upp vid isens tunga flås
Sublim stod hon som stilla stod i älvens ås
Hon reste sig ur torskens krås - i måsens salta skrän;
flöt hon förbi var rullstensås - från kummeln gick hon hän
Nu som viken möter älvens sång
sjunger hon vid sten och spång
Och där älven välver vikens tång
flyter folket ut en sista gång

Där stod ett träd en gång vid vikens fot
En man högg ner det som vid Älvråets blot
Men brände såväl stam som stammens rot
Nu barrar böveln som mest av sot

Det sprang ett lodjur från trä’t, tafatt!
Och Älvrået sa 'God natt min katt
God natt min vackra eld
stammen din är redan fälld
Det är dags att flyta bort i vatten'
Men djuret frågade om vinternatten,
om sten och stockar, is och sken
och flydde sen till nästa gren

'Minns du månen lilla missemiss
Som välver segervisst oviss
Som vyssjar viljans villfarelse
Som ser sinnets varelse
Som stilla havet seglar

Som speglar speglar speglar
sår den ringar på vatten,
slår den som vingar på vatten,
stjäl den en spillra av natten!'

Men från högt upp i skogen såg han bara liken
Han röt ner mot årens ringar på Bottenviken
Och som elden strömmade från hans tänder
tändes träd, som ljus i kalla händer
Och som himlen svarade hans bränder,
såg han vitt på svart i gälla ränder:
Det finns en eld som kan släcka törst
för den som vågar är viljan störst

'Kom ner till källan kissekatten
Lägg dig ner och lapa vatten
Den första viljan står isen pall
men den största viljan är iskall'

Ja, han klättrade nedför lågans länder
tills elden slickade marans stränder
Men dränkte där lågorna från sitt bål
och viken dunstade i hans vrål
Han famlade i slammet efter månens sken
men fastnade som lammet hos vår siren
Till viken kom nu marans vågor
och med sotet slutade eldens frågor

Så steg ögat ur sin sömsmån
Lagom för att skåda Älvråets hån
'Om du gömmer månen i din brunn
tar du namnet från dess mun
Nu som vikens vågor blommar
sotar du bland gök och lommar'

Ja, långsamt lider lommens ledsna skrän
där Älvrået stakar genom kråsets län
'Hur folket trodde de klövs itu som trän
en som sjönk som sten, en annan som flög hän
När folk är vatten att spegla i det runda
och som vågor bryter vid det grunda
och sköljer över dagens runda
måste alla ögon blunda'