finns det någon som är riktigt normal? Är vi byggklossar fabricerade på en fabrik efter en mall eller är vi levande varelser som rest oss på två fötter från vår hukande gång? Vår hjärna har ju med tiden utvecklats från reptilhjärna som innehåller de basala grundbehoven, som andning mat sömn osv. Ny forskning visar att våra gener fortsatte förändras långt in i modern tid. Flera forskare påstår att processen till och med pågår för fullt just nu.
Hur ser i så fall framtiden ut för oss människor? I denna tanke känner jag ett utropstecken sticker ut - vikten av att vi människor lever och är goda tänker och gör gott, för vad sprider vi som föredöme annars till kommande generationer? En tillbakagång till apstadiet, döda för att överleva? Humanitära tankar överges till förmån för egoism. En skål mat.

Det borde i humanismens tidevarv vara många som skriver under på känslan, när vi upptäcker personer som bedriver häxjakt och förföljer oliktänkande och människor för deras handikapp, utseende, färg, främmande etnicitet, ålder osv. De lägger ned all upptänklig energi och tid på att fundera ut fallgropar för att sänka personer, som de i stället skulle se som ett föredöme och en möjlighet till att själva utvecklas och berika sina liv som medmänniska.
Det är just de som sticker ut som ger mest liv i blom- och samhällsdebatt. Varje ljusbärare behövs innerligt väl i en värld med problem, egoism och mörker. Den som varken vågar och ids lägga två strån i kors för sin medmänniska, då skrumpnar hela meningen med våra liv ut till ett ingenting. Meningen med att vi finns på vår jord.

För egen del har jag insett det är omöjligt att banka järn om vi inte inser skillnaden mellan stereotyp och motsatsen. Fast hoppet är det sista som överger -gör ett försök. En stereotyp kan ha etnisk, nationell, religiös eller genusbetingad anknytning, som till exempel den flitiga asiaten, den tjuvaktiga zigenaren, den feta amerikanen, den girige juden, ... i betydelsen enformig, alltid likadan tanke. Vi ser inte individen, bara ett mönster. Motsatsen däremot omväxlande, variationsrik, varierande, intressant och därmed uppfinningsrik och innovativ.

Stereotypen är trist, tråkig, skurgummeknän och ankrygg, tycks sorgligt nog aldrig se annat än den egna näsan. Att möta personer med låg tolerans inför oliktänkande och som dessvärre utdelar en käftsmäll om tvivel uttalas om sanningshalten i sitt påstående - då känner i varje fall undertecknad en trötthetskänsla sparka på smalbenet, när rättstänkandet krossas under foten. Ont prat bakom ryggen visar även på att lögnaren blivit ertappad och är irriterad.

Normalitet ingår i ett sociologiskt mönster, däri klassamhället vi byggt upp till ett regelverk som vi inte kommit till insikt om hur vi därmed stryper vårt samhälle långsamt men säkert för det begränsar oss och vår egen utvecklingspotential.

Wikipedia tillsammans med litet humanistiskt bondförnuft krävs av oss som lever i mellanmjölkens land.

"Sociala normer, eller bara normer, är ett sociologiskt begrepp för intersubjektiva, allmänt delade, men många gånger underförstådda, regler och förväntningar på beteende som gäller inom en mindre social gemenskap eller i samhället i stort. Med normer menas ett riktmärke (mönster) för hur man ska utföra något eller hur man ska uppträda mot varandra. För att sociala djur ska kunna fungera tillsammans krävs det regler för hur individerna ska bete sig mot varandra. Hos lägre djur styrs normer av nedärvda instinkter, men hos människor finns ett stort spelrum för inlärd variation. När människor interagerar med varandra skapas mönster för hur man ska bete sig mot varandra inom familjer, företag, föreningar och samhället i stort. Normer gäller även mellan organisationer, mellan företag och mellan stater.

Sociala normer varierar i många dimensioner. De största skillnaderna i sociala normer finns mellan olika kulturer, över svåröverkomliga geografiska avstånd och mellan olika tidsepoker. Normer varierar även mellan olika religioner och livsåskådningar, mellan länder, mellan samhällsklasser och etniciteter inom ett land och beroende på vilka yrke, sexuell läggning, civilstånd och kön personerna i gruppen har. Den process där nya samhällsmedlemmar lär sig sin egen grupps normer kallas för socialisering.

Upprätthållande och sanktioner

Aktivism mot kvinnlig könsstympning. Förtryck av kvinnor och minoriteter beror ofta mycket på sociala normer. Den skrivna lagen föreskriver mer sällan könsstympning, brudrov, dödsstraff för homosexuella, hedersmord osv. Samtidigt kan den sociala normen ange att det är accepterat eller påbjudet att behandla vissa grupper sämre, våldföra sig på dem eller döda dem. Rättssystemet tenderar därför att ta mindre allvarligt på när brott begås mot icke-normativa grupper.

Sociala normer kan ses som regler som fungerar som informella sociala kontrollmekanismer. De baseras i allmänhet på någon form av konsensus som upprätthålls med sociala sanktioner. Sanktionerna varierar med grund i hur kraftigt ett visst brott mot normerna riskerar att störa gruppens sociala struktur. Sanktionerna kan vara både officiella och formella straff men de är oftare helt informella sociala påföljder. De sociala följderna av att bryta mot vardagsnormer varierar mycket starkt. Det kan handla om allt från subtila sociala signaler till social utfrysning eller till och med trakasserier eller våld.

Ett mycket starkt normbrott kallas för tabu. Sociala normer är i hög grad självuppehållande genom att individerna hela tiden observerar andras beteende och imiterar detta. Individer med högre social status har större chans att påverka de andra. Graden av dominans beror på hur stabil gruppens miljö är, och på statusskillnader inom gruppen. I osäkra situationer med gemensamma hot mot gruppen har ledare större chans att skapa nya regler och normer. Några exempel på normbrott och sociala sanktioner kan vara:

Bland norrmän: En man i livsmedelsaffären tränger sig före i kön. Människorna runt om bestraffar honom med kroppsspråk men ingen säger något. I Saudiarabien: En gift kvinna sitter på en restaurang med en manlig arbetskamrat. Den religiösa polisen arresterar henne och sätter henne i häkte där hon behandlas hårdhänt.
Bland etniska japaner: En grupp mobbare trakasserar en jämnårig pojke. Men pojken har tränat karate under många år och försvarar sig framgångsrikt. Angriparna anklagar då pojken för att i själva verket trakassera dem genom att som "expert" vara överlägsen dem som är "nybörjare". Åskådare ingriper inte för att försvara pojken, eftersom han kan ha brutit mot normen om "omoiyari", som säger att de starka inte får utnyttja sitt övertag mot de svaga. "

så den svaga parten får inte försvara sitt eget liv.
hackordningen rubbas,

Överallt finner vi orättvisorna mot oliktänkare.