Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Len vit bark

Det som växer här uppe hugger ingen av
Darret från fjädrarna längst ut i våra huvudkronor
Ögonen, två svarta knotor av vått liv

Ibland håller jag er mot mina händer och drar er in mot minnet av barnen som rört sig där inne
Men när ni blundar finns ingen längtan

Inget ihopsamlande av fötter
inget utvecklande av det invecklade
bara träd rakt upp
mot kalhetens lätta luft

Här växer lavan två centimeter om året medan våra samtal breder ut sig som ett öppet sår

Över de böljande fjäderoceanerna smeker höjden även fast de säger att vi dör

När vi faller dras jorden ur
ni hittar oss i vindens slätrakande kindbenskontur







Fri vers (Fri form) av Maja Ivan VIP
Läst 41 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2020-08-06 16:11



Bookmark and Share


  Rafmagn VIP
Fantastisk dikt, väldigt egna formuleringar!
2020-08-07

  BenGust VIP
Människa mot träd, kanske björk.
fiffigt med huvudkronor. Svart knota kan få fungera ögon. Barn har kanske
kojat bland grenarna. Intressant utforskande.
2020-08-06
  > Nästa text
< Föregående

Maja Ivan
Maja Ivan VIP