Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Jag saknar dig, morfar.


Jag vill skriva vackra ord om rosorna på Gränö, låta mina tår nudda vattnet och skapa ringar på ytan.

Men jag kan inte.

Morfar du lärde mig att måla och om böcker.

Du lärde mig om måsar och om olika fiskar.

Förlåt att jag skrek morfar, jag vet att du inte gillar det, men jag ville bara att du skulle se mig simma.

Jag brukade titta på dig när du skrev eller tecknade.

Fascineras av ditt vita hår och dina sneda tänder.

När du klippte gräset i fruktträdgården med dina blåa stövlar och trasiga jeans.

Jag älskade att se dig läsa på verandan med solen i ögonen.

Jag älskar dig. Jag saknar dig.

Kommer du ihåg när vi brukade promenera tillsammans, och hur du berättade om din uppväxt?

Vi växte upp på samma ö du och jag. Lärde oss simma i samma vatten.

Jag saknar att lägga mitt blöta huvud mot din trygga famn, eller hur du brukade kittla mig under fötterna.

Jag saknar att ligga på gräsmattan under glasverandan och lyssna på dig och sno mormors sockerärtor.

Hon blev alltid så galen när vi busade med dig, men du brydde dig aldrig.

Skrattade hjärtligt och klappade ömt på huvudet.

Du älskade mina morotslockar mer än någon annan.

Kallade mig din lilla skorpa.

Kompassen du gav mig pekar inte längre söderut, visaren pekar uppåt.

Har fastnat så.

Precis som du fastnat i mitt hjärta.




Fri vers av Konstnärssjäl VIP
Läst 29 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2020-08-07 21:13



Bookmark and Share


  stormengudrun VIP
O så vackert du skrivit om din morfar :-) Han skulle ha gillat dikten.
2020-08-09
  > Nästa text
< Föregående

Konstnärssjäl
Konstnärssjäl VIP