Jag vill vandra i vidderna
så jag glömmer mitt ansikte
i åtminstone några dagar.
Inga speglar ,utom vattnets goda,
stör min bild av världen.

Den innersta meningen i mig är det enda som kan höras när allt annat brus är borta, för naturens klang är det enda som spelar rent med sången inom mig.

Verser som får verka fritt och färdigt ger mig ledtrådarna utan att jag behöver be om dem och de få gånger jag känner mig genomlyst är då.

Naturen är mitt kyrkorum, mitt friskhus där allt kan läkas som inte kan det någon annanstans.

Dagarna utan ett uns av min fristad är en fattigare dag och bara där anar jag att paradiset är en plats på jorden

och bara där.