Det lutar sig framåt livet nu, en smula mer upprätt och

blicken ser annat än fallgropar spindlar och sly.

Mörker skänker vilan och hålfoten är behagfullt

uppslängd på en dammtussig puff.

Jag tänder fortfarande ditt ljus och har passerat

milstolpar och mötesplatser, jag låter bara det våta trilla

längst kinderna, jag vet ju att de upphör.

Ibland river det det till när man ser saker som växer som

hus, barn och vägar man tänker att det där skulle du

ha sett, mamma.

Men du kanske gör det man vet aldrig och det är ju

därför jag säger kolla mamma, grunden utanför ditt

sjukhusfönster, där står ett hus nu med avdelningar,

Sjukvårdsbiträden och handspritsflaskor.

Jag vill aldrig mer gå in där för nu har du och jag gått

ut men inte åt samma håll.

Vi får helt enkelt ta en fika sen när vi träffas och jag 

ska visa kortet jag tog, om du var åt nåt

annat håll precis. Jag ska möta dig rak då,

Lovar.