Hasselhjärta

jag minnesvandrar
längs skogsbryn
döda träd, hasselbuskar
myrstackar och bergskammar
följer viltstigar glömda
av alla utom mig

kroppen reagerar
bågar av ben som vidgas
där syret dras in
innesluter även mitt
hasslande hjärta

flugsvamp och höga granar
en mur - urgamla träd
som sett allt hört allt
stannar här

på knä i sviktande mossa
öppnar jag munnen
och skriker
tills stämbanden blöder
av förlorat förstånd

klar med att aldrig
vara svag
gör upp med smärta
förluster
glömmer det som gick fel

anar skogens väsen
i samklang
spänner valv
av över mig

låter mig läkas

 i tysthet