Vi gick upp til första våningen och andades in trappuppgångens kvava luft.

Tysta, fokuserade och ängsliga. En darrande hand satte nyckeln i låset. Det knakade till när låskolven vreds om.

Vi stannade i hallen. Rummet var tyst och stilla. Solen sken genom fönstrens nerdragna persienner.

De slitna balkongmöblerna i rummet såg dammiga ut.

Vi stod tysta och tittade på varandra.

Efter en stund, viskades några kommandon. Vi fördelade arbetet på vardagsrum, kök och badrum.

Jag gick långsamt in i badrummet och satte mig på golvet.

Med huvudet mellan benen, grät jag i tysthet. För varje minne föll en tår.

Örfilarna som jag tog emot när jag pallat äpplen. Det stryk jag fick när jag kom hem för sent. Utskällningen och slagen då jag rymde. Julfirandet när mormor och morfar blev utslängda ur vårt hus. Min berusade fars telefonsamtal till min fröken i andra klass. Utskällningarna av de kompisar som jag tog hem. Den gång han låste in mig i källaren.

Tårarna föll för de goda minnen som jag aldrig fick.

Och för den vita blanka kistan, där han låg när vi sa hej då.

Han som uppfyllt så stor del av mitt liv, av mina tankar.

Han som påverkar mig än idag. Han som jag aldrig förstod.

Vi sparade nästan ingenting den där dagen. Allt åkte ner i stora svarta sopsäckar.

Efter städningen var lägenheten tom och luktade rengöringsmedel. Det var som om han aldrig varit där, aldrig hade funnits.

Vi kastade alla säckarna på avfallsstationen i Kristianstad. Ett helt liv åkte ner i en container.

Mina minnen gick inte att kasta, även om jag länge försökte bli fri.

De vaknar till liv till och från, när jag känner mig sorgsen eller när mina barn frågar om min barndom.

Jag brukar ljuga då och berättar om hur det skulle kunna ha varit. Om jag, varit någon annan.....kanske ett barn från Astrid Lindgrens böcker.