Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Maskrosbarn

Man kallar mig ett maskrosbarn, men inget maskrosbarn jag är.
Nej jag är något annat, långt ifrån det där!
Kanske en kullersten i staden: Skitig grå och trist,
eller en murken gren på trädet: En brun och krokig kvist.
Nej, ett maskrosbarn de växa – vackra sköna i sin syn
de sprider sina gula blad högt mot den blåa skyn.

Nej, jag är mer en nässla och jag gör det nässlor gör!
Jag bränner om du rör mig – ja, när du mig berör.
Och om jag kommer dig i vägen, stanna inte till,
för min skönhet är nått annat än maskrosen här intill.

Jag växer nära buskar – jag är posörernas posör!
Grön är jag i färgen, ja, grön är min kulör.
Avundsjukans färger, precis så som jag är,
skyller allt på andra, ja allt som går på tvär.
Och att kalla mig för maskrosbarn, det är bara fel!
Nej, jag är mer en nässla, grön till större del.

Att kalla mig för maskrosbarn, när jag är precis som ni,
är som att säga till en fågel ”i buren är du fri!”
”I buren är du fri, så slå ut vingarna min vän!”
Men när vingarna slår ut, så är buren kvar där än.

Ja, jag är nog en fågel som är inlåst i en bur,
där jag gömmer mig för världen, för att jag är en tråkig grå figur.
Så låt bli att säga maskrosbarn, när jag är av annan art,
än den vackra gula blomman som tar sig upp mot skyn i fart.




Bunden vers (Rim) av RobinG
Läst 93 gånger
Publicerad 2020-08-15 15:35



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

RobinG