Uppå’ träden lyste kommunala ljus,
jag stod där drogad av julen, hög som ett hus.
”Dra härifrån ditt pundar as”, nån’ sa
men jag som aldrig haft nånstans att dra,
stod kvar.

Bäng på snökristallers vackra form
gav jag fan i det moderna samhällets norm.
Lät mig sväva bort i hallucination,
tills farbror blå tog till aktion.
Skrek och gorma, allmänt tjata,
batonga ner mig på isig gata!
Som om det vart värt all möda,
bara för att få se mig blöda.

Men jag som bara var ett pundarsvin,
hög som ett hus, med ett fånigt flin,
lät mig inte brytas ned,
så de lämna mig tillslut ifred.

Jag reste mig på skakiga ben
buga och bocka till den allmänna scen
som nu stod på led, bara för att se,
det blanka fan som jag ge.

Blicka åter opp på kommunala ljus,
fortfarande drogad av julen och snötäckta hus
lika förtrollad som förut,
tog tillvara på varenda minut.

Men när kyrktorns tolfte klockslag klinga
som markör för nattens sista timma
lät jag blicken bort från ljusen vandra
för att åter bli som alla andra

jag la mig ner i folktom gränd
mens juleljus än lysa tänd
och gladde mig åt det som var
Ja allt det goda som fanns kvar