Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Begravning

Idag plockade jag fram min finaste kavaj. Den var inte så svår att urskilja från resten av mina kläder då det är den enda kavajen som jag äger. Den var upphängd i en billig plastgalge som jag egentligen borde ha slängt för längesen, men jag har resonerat så som att en billig kavaj inte har något emot att hänga på en billig galge. Men det var en fin svart kavaj, även om den var billig. Kollade man på den i dagsljus så kunde man även se en viss nyans av grått i den. Kanske var det för att man skulle kunna urskilja de svarta knapparna från det svarta tyget, eller så fanns det ingen idé bakom överhuvudtaget.
På galgen hängde även en violett bröstnäsduk som jag hade köpt för bara några dagar sedan. Jag valde just den färgen för att den påminde om färgen på syrenblommorna som satt på syrenträden i gården som hon en gång bodde i. Det var på den tiden då gården stod i sin praktform, nu är den näst intill igenvuxen – som ett påminnande om att vi alltför sällan hade varit där på besök.
Under galgen så stod även mina finaste skor, som även dem är svarta. Det enda som gjorde att jag inte såg ut som en skugga när jag stod och knöt den svarta slipsen, hårt som en hängsnara för att undvika att gråta under ceremonin, var den vita skjortan som var struken just för den här dagen. Jag tänkte att det måste vara den största funktionen som en slips har, att tysta personen som bär den, då klumpen i halsen oftast gör bäst i att ligga kvar som en klump.

Det är konstigt kan jag tycka, att den svarta färgen oftast anses som den finaste, vare sig det gäller fest, bröllop eller begravning. Vad jag fick lära mig under skolgången var att svart inte ens var en färg, ändå anses det som den finaste. Det är en viss melankoli i det – att något som egentligen inte är, är. Det är kanske så man bäst skulle kunna beskriva den här dagen, att något som egentligen inte är, är. Ser man till kistan som hon ligger i, så är hon, men tänker man på tillståndet hon befinner sig i, så är hon inte.
Det finns tankeexempel kopplade kring hela den grejen. Schrödingers katt är väl den mest populära; katten placeras inuti en låda, men för att vara säker på om katten lever eller är död, så måste man öppna lådan och titta efter. Jag har svårt att avgöra om det är betryggande eller förödande att vara osäker på om någon, eller något som man inte ser, existerar eller inte. Inte heller känner jag en jagande lust att få öppna upp det vita kistlocket och titta efter.

Prästerna pratar ofta om det som kommer efter. Att livet som vi lever bara är en prövning för den eventuella evigheten, som om det skulle skänka oss ett lugn, när det i själva verket skapar en känsla av meningslöshet. Inget av det vi gör, ska göra, eller har gjort har i så fall någon betydelse.
Döden blir på det sättet överrepresenterad i ett samhälle som till mestadels borde handla om liv. Vi blir skuggfigurer i väntan på det eviga ljuset. Den mest framstående representanten för den svarta färgen är döden, samtidigt som den vita färgen representerar liv. En kamp mellan färg och icke färg – liv och död. Jag tänker att det beror på att döden ses som tidlös, precis så som man kan känna när man blickar upp mot en natthimmel och förstår hur liten man faktiskt är. Och det vita representerar stjärnorna som vi lägger våra hopp och drömmar på; det ljus som vi i alla tider har följt för att kunna hittat hem.
Men när jag ser mig själv i spegeln, svart- och vitklädd med en snudd av violett som ska visa på det personliga i mitt klädval, så förstår jag till en viss del meningen med livet. För mig handlar det inte vad som komma skall, eller vad som en gång varit, det handlar om det som är just nu. Det är därför jag väljer att låta locket på den vita kistan förbli orört och därigenom lägga tron på att hon äntligen har funnit frid.




Prosa (Kortnovell) av RobinG
Läst 28 gånger
Publicerad 2020-08-15 15:40



Bookmark and Share


  AndLou VIP
Jag har läst dina alster och du skriver mycket bra och inlevelsfullt. Ja man kan nog faktiskt säga att dina få (än så länge) texter slår de flesta här på poeter.se. Jag är kanse lite jävig då jag själv ofta skriver om liknande livserfarenheter. Men det är ju så att de som aldrig upplevt helvetet, de kan heller aldrig beskriva det! Så tack! :)
2020-08-15
  > Nästa text
< Föregående

RobinG
RobinG