Nu skiter jag i det här. Min kropp är i dåligt skick och den här världen är i djävligt dåligt skick den med. Jag är less på att sitta instängd i min lilla kub för att det är för varmt och rörigt utanför. Nu gör jag som många jag känner har gjort för länge sen: jag laddar upp mig i en simulering. Servrarna står tryggt på Mars, jag är garanterad minst 100 år till. Det är en bra affär. Hade jag fortsatt så här skulle min pension ta slut om mindre än fem. Jag har valt ett hus att leva i, en pittoresk stuga i utkanten av en by. En del av mina vänner bor i närheten. Klimatet är behagligt milt, naturen fantastisk och myggorna attackerar inte människor. Varför inte? I en simulering kan man sätta parametrarna hur som helst, det finns varianter där man har vingar också. Men jag är mer av en realistisk typ, vill liksom känna igen mig. Det bästa är att jag kommer att få en vacker, tjugo år gammal kropp som jag också har pekat ut. Jag ser verkligen fram mot att knulla igen! Jag vet inte riktigt varför jag har väntat så länge, mitt liv kommer att bli bättre på alla vis. Kanske är det bara gamla fördomar som har hållit mig tillbaka. En sentimental bindning till ”verkligheten” och kanske till mänsklighetens gamla planet. Nu lämnar jag min kropp och allt det här. Nu börjar mitt nya ”liv”, på alla sätt bättre än min patetiska existens fram till nu.