Enstaka fåglar
sveper förbi på låg höjd
där jag sitter i trädgården,
dammens porlande vatten
ett avlägset glimmer i ljudbilden

Värmestrålningen från solen stark
på min hud
men luften är bergsluft;
frisk, vederkvickande kylig

Fjällen med sina glaciärer
och snöfält
är inte så avlägsna

De skarpa skotten
från jägarnas skjutbana
ekar
genom vindens brus i träden,
som dansar sina folkdanser
i blåsten;
björkarna i sitt vikingatida lövverksglitter;
granarna i sina mörka folksagor;
tallarna i sina starka motståndsrörelser

Den här dagen förebådar hösten
i sensommarens bitterljuva essens,
som blekt ljus
genom ett glas vitt vin i ett myggfritt lusthus;
som känslan av ett susande farväl
genom trädgården och skogarna omkring,
i vindbyarnas krusningar
över Norrlands näringsfattiga insjöar
och den rymliga tystnaden
i ett öppet landskap med slutna skogar
under bergsmassivens tornande sagoklippor
och väldiga block,
frusna i avdöda gudaväsens åminnelse

Förgänglighet
är den accepterade formen av existens
i detta universum;
varmt solljus över min kind
och mina händer;
en behagligt kylig vind
som sveper håret runt mitt ansikte
i min beredvillighet att uppleva
med alla mina sinnen,
som den kännande varelse jag är;
en planetinvånare
med vidöppet sinne,
mycket närmare död än avlägsen från födelse,
som just återvänt
från en morgonexkursion
med Anna, hennes syster Stina
och hunden Aro
till det klipp- och blockvälsignade Klösberget,
åtta cykelkilometer från gården

Sitta i sol och vind
i trädgården
är Zensittning
om något,
medan jägarna tränar
inför den förestående jaktsäsongen
borta på skjutbanan,
i färd med att finslipa dödandet

Språket som talas idag
är så gott som ohörbart
genom gräset,
men humlor
och oidentifierade flygande varelser
är poetiskt frispråkiga
i vingars surr
och kroppars hovrande

Inget pågår inte

Denna trädgårdsstund
är ett kalejdoskop av världar
i samma tidlöshet

Vi överlever oss här,
gång på gång

Jag läser Rebecca Solnits Det avlägset nära
ute i sensommarträdgårdens tunna öppenhet,
i tårar jag inte förstår orsaken till,
tacksam för alltings intighet,
medan min hörsel målar
en dallrande linje
av en flugas surrande
i slutfasen av denna text