När jag stänger mina ögon låtsas jag vara barn igen,
för bakom stängda ögons mörker slipper jag möta det som kanske kommer sen.
Jag vill så gärna stanna kvar i det som en gång var,
få tänka tillbaka på frågor som aldrig riktigt fick ett svar -
som frågan till farmor hur det var att leva på dinosauriernas tid.

Att vara vuxen ställer massa krav,
som förnuft nog att inte ge sig ut på öppet hav när man inte kan segla.
Ja… att vara vuxen ställer riktiga krav,
ibland krav som man egentligen inte klarar av -
som att orka hela vägen fram, utan att någon bär en.

Jag tänker ofta på den tiden då jag var barn,
speciellt på den gången då vi trädde in ett helt rum i garn.
Även om det var vi som fick knyta loss varenda knut,
så var det roliga med trasslet vi ställt till med, värt varenda minut.
Jag önskar jag kunde tänka likadant just nu.

Det är något speciellt med att ha åldrats grå,
det är som att hela världen fått samma färg då,
kanske är det bara min inställning som gör att det känns så -
som en decemberdimma, där man planlöst bara kan vandra på,
i hopp om att någon gång kanske nå målet.

Nej… det bättre att låtsas vara barn igen,
och att drömma mig bort och hoppas på att jag är det än,
stanna kvar där tiden ännu inte har fått rum,
i tiden där man ännu inte hade ett hum
om vad livet hade att erbjuda.