den sista sommaren
juni
solen har legat på i några veckor nu
kläderna klibbar på spårvagnen till himlen
skruvar på mig och drar fram mobilen
känns som om jag ska försvinna i folkvimlet
fan också. jag skulle tagit en kjol
du pressar dig in på det blåa tygsätet bredvid mitt
lägger huvudet mot din axel
allt är inte bra än
men det kan bli det
juli
jag bröt näsan på en spårvagn
på vägen ut till Kungshamn
smärtan skar genom huvudet
inget är större än känslan av att göra sig illa
vi festade på Smögen tills benen inte bar
spydde i en papperskorg på väg hem från en fiskebar
är det här lycka? lova mig att det finns mer
augusti
hela familjen är samlad
om man nu kan kalla oss för det
vi är döda själar utan mål och riktning
men vi har vin för veckor och eld i bröstet
dansar till 90-talsdängor tills allt tog stopp
sprang från polisen och gömde oss i en skogsdunge
där såg jag den
en späd liten fågelunge
den påminner mig
ännu har inte min dag grytt.
det finns så många timmar kvar att fylla med mening
för i jämförelse med luften jag andas är jag knappt en fågelunge
inget är så uråldrigt som tiden
och ändå är tid det enda vi har