Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

den sista sommaren

juni

solen har legat på i några veckor nu
kläderna klibbar på spårvagnen till himlen
skruvar på mig och drar fram mobilen
känns som om jag ska försvinna i folkvimlet
fan också. jag skulle tagit en kjol

du pressar dig in på det blåa tygsätet bredvid mitt
lägger huvudet mot din axel
allt är inte bra än
men det kan bli det


juli

jag bröt näsan på en spårvagn
på vägen ut till Kungshamn
smärtan skar genom huvudet
inget är större än känslan av att göra sig illa
vi festade på Smögen tills benen inte bar
spydde i en papperskorg på väg hem från en fiskebar
är det här lycka? lova mig att det finns mer


augusti

hela familjen är samlad
om man nu kan kalla oss för det
vi är döda själar utan mål och riktning
men vi har vin för veckor och eld i bröstet
dansar till 90-talsdängor tills allt tog stopp
sprang från polisen och gömde oss i en skogsdunge
där såg jag den
en späd liten fågelunge
den påminner mig
ännu har inte min dag grytt.
det finns så många timmar kvar att fylla med mening
för i jämförelse med luften jag andas är jag knappt en fågelunge
inget är så uråldrigt som tiden
och ändå är tid det enda vi har




Fri vers av citronfjäril
Läst 142 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2020-08-19 00:12



Bookmark and Share


  S.A.I. Steve Lando
stark, gripande, träffande
2020-09-02

  Domenico VIP
Sekvenser från en mycket mänsklig sommar...utsökt!
2020-08-19

    Duärintedendutror
Riktigt fin dikt, vacker i sin ärlighet och ditt sätt att uttrycka dig på.
2020-08-19

    RobinG
Fantastiskt levande text!
2020-08-19
  > Nästa text
< Föregående

citronfjäril