Små pauser
Fjädern landade på det höga hårfästet
Själv kippade hon efter luft. Skulle vara henne given men fick låta dagarna passera. Bokstödet ramlade omkull och framtiden skrek i utsikten så spröd klar att skönheten bländade sikten. hon misstänkte dig om så väldigt lite du lutande, tröga. Nyfikne.
de diffusa sociala spelen. Den gifte som tog omvägar för att hitta hem. sig själv i slutet. Slumpens stenar formade de andras grusade gångar
aldrig hans. Hans väg var galenskap men i grunden genial. Hennes hand vinkade och hon ville famna. Hela klumpen av förkunnelse så att värmen upplevdes. Erfarandes. Ett ord att ta till sig i sin djupaste mening. Ett kantat dike var hon nu och hon syntes i periferin i tonen mellan bokstäver i pausen, andetagen han tar när livet släpper släpper tag. Toaletten, hissen i de utsökta små utrymmen vi vilar i. Där finns jag jag tror jag vill vill tro att mitt namn syns. Är.
Bunden vers
av
smultronbergen
Läst 106 gånger och applåderad av 1 personer Publicerad 2020-08-19 00:39 |
Nästa text
Föregående smultronbergen |