Jag känner till en viss höjdare, en statsminister som var så förtjust i sina fikastunder att han började delegera sitt ansvar, åt höger och åt vänster. Det blev ett delegerande ända in i kaklet. Allt för att få sitta vid kakfatet så länge som möjligt.

Först var det hans rätt att bestämma som han såg till att försvinna. Den fördelade han jämnt över alla hans anställda. Sen delegerade han bort sitt ansvar och till sist ordförandeskapet, klubban han använde för att tysta alla "nej-sägare".

Nu kallar man honom inte längre vid namn. Man säger bara "det var som fan!"