I min tröstlösa och fåfänga jakt på sambanden mellan känsla och ord känns det i bland lika hoppingivande som bibelns "fåfängligheters fåfänglighet allt är fåfängligt". Jag hoppas att jag minns citatet rätt då det är taget ur minnet och minnen skall man inte alls lita på. Det är min dyrköpta erfarenhet. Jag tänker inte dyrköpt i termer av pengar utan snarare i form av alla de gräl jag haft med mitt X om vad som egentligen tilldrog sig under olika delar av vårt långa 12åriga förhållande. Det framstår allt mer som om det inre tvånget att alltid visa det är faktiskt just jag och ingen annan än jag som råkar ha rätt. INTE du. som är alla skilsmässors moder.ursäkta ordleken jag skulle ju ha kunnat skriva ursprung.
Dissidenter hyllas i väst men tveksamt om de är lika populära i sina respektive hemländer men min ringa kunskap om förhållandena i öst hindrar mig från alltför kategoriska åsikter i ämnet. Det enda som förefaller säkert är dels att Ryssland är oerhört stort. Det enda jag vet som kunde döma personer till inre exil. Snacka om utanförskapsområden. Snacka om som Hasse Alfredsson mästrade sin kollega Tage Danielsson. Det andra är att landets historia delvis varit mycket blodigt.
Apropå dissident frågan är ändå varför träffades aldrig Dostojevskij och Tolstoy?
De hade ju ändå omkring 20 år en praktisk möjlighet därtill. Var det andarnas svar på uttrycket min nåd och ers nåd trivs inte under samma tak?