Regnet strömmar ner
över huset;
låter som vatten som kokar hårt
i en kastrull

Annas andning snabb
i hennes färska sömn bredvid mig

Hästarna sover i stallet
denna blixtrande och dundrande
augustinatt

Åskorna mullrar i långa sjok
i alla riktningar;
rullar ut
i orimliga långvarigheter
som aldrig vill ta slut;
som en lungsjuks oändliga hostattacker

Imorgon åker Anna
till sin åttiofemårige far
efter jobbet

Ibland blir hon så tyst
i sömnen
att jag måste lyssna vid hennes mun
efter liv;
som efter luftdraget
jag kände
ur Sörfliggetgrottan
härförleden;
det väldiga bergets kyliga utandning

En fluga rör sig
mellan rummen i natten;
natten rör sig mellan dagarna;
rummen rör sig med allt annat

Flugan och jag
är vakna nog
att registrera varandras existens,
och flugans surr är behagligt
i mina öron

Regnet avtar
och Annas andning hörs igen
i sin automatik
med flugans intermittenta surr,
och jag påminner mig ett uttryck
ur Mika Waltaris bok Sinuhe egyptiern
som användes flitigt i vänkretsen
på 1970-talet:

”Ditt tal är som flugors surr i mina öron”