Jag skriver poesi
Tills orden rinner ur mina fingrar som forsande blod
Mitt huvud är ett öppet sår
Som vem som helst kan komma och spegla sig i
Spegla sig i den blanka röda ytan

Inuti tomheten
Jag tror jag har förkroppsligat den
Jag har förkroppsligat det som inte går att ta på men som alla vet finns
Det som uppslukar en, fyller ens mun med vita bomullstussar bit för bit tills man kvävs
När bomullen färgas röd av tankarna
Och det inte längre finns några sår att täcka

När jag går längst med gatan
Ser jag solljuset sila in genom träden, som om det gyllengula var en äggula som gud knäckt ner på oss människor
Där ljuset är startskottet på allt vi behöver för att kunna leva
Som om vi fått möjligheten att bli den varelse äggets kycklingunge aldrig fick bli

Framför spegeln
Är jag inte mig själv
Varför jag sått ett frö av misstro inuti min blick när jag iakttar mitt eget ansikte
Verkar inte ens den som bor inuti mig veta
Jag ändrar ansiktsuttryck men allting blir en enda röra av blinkande ögon och sneda leenden
Där tomheten tar över med sin nedblötta bomull

Jag ramlar
Jag faller ner i underjorden om och om igen tills jag slutar ta mig upp
Låter jorden vara mitt golv och mitt tak tills jag slutar se stjärnor framför mig
Tills tankarna är innanför ögonlocken och jag inte längre tänker på bomullen
Utan bara på den släta hud som kommer täcka min kropp i mörkret