Nu förflyttar sig dagarna
utan minsta skäl,
vaggande ner i tidsflödet
som tankspridda konstaplar
på fotpatrull
mellan Stora Torget och Teaterparken

Jag halkar nerför denna livstid
som låter som en dyning ur havet,
med alla ord jag yttrar
för att definiera och raffinera
den oklara idén om ett Själv
som kastar sin skugga framöver,
i rädsla inför allt bortom framtiden