Tomhet, som jag länge har trott på, har jag börjat tvivla på nu. Tomheten lurade mig att tro att den är det ultimata tillståndet. Att den är det enda som har ett värde. "Allt som existerar har uppstått ur tomma intet".  Jag har aldrig trott på det materiella, det materiella är icke bestående. Till skillnad från tomheten. Så för mig var tomhet Gud, ty Gud är tomhet. För Gud är ingen gubbe som sitter "där uppe" och bestämmer över hela universum. Inte heller tror jag att Gud är någon företagare som styr sitt imperium med hjälp av diverse franchise företag i form av religioner. 

Men, det slog mig att, om tomhet är det enda som är bestående, vad är det då för mening med att nåt som inte finns ska vara, eller är bestående? Det kan inte finnas nån mening med det. Där började jag tvivla. Tomheten är kanske bara en illusion? Nu börjar jag inse hur naiv jag har varit. Jag har förlitat mig på tomheten, jag trodde att jag kunde bara försvinna in i tomheten och allt skulle lösa sig. Jag trodde att det skulle "uppstå" saker ur ingenting om jag bara lät allting vara. Men det hände ingenting, förstås. Jag trodde att tomheten som jag kände inom mig var nåt bra, nåt positivt. Tomhet är inget annat än just tomhet. Så jag tror inte på nånting längre, inte ens på tomheten.