Ernst Brunner om Karl XII

I sin bok ”Carolus Rex – hans liv i sanning återberättat” framställer Ernst Brunner Karl XII som en egocentrisk självförhärligande narcissistisk magnetoman fullständigt okänslig för människoliv.
Hur kan man för det första komma på idén att skriva en 800 sidor roman om en historisk person som man vill hävda är en dokumentär utan källförteckning. Det verkar som om det imponerande persongalleriet är uppdiktat. Om Ernst Brunner vill excellera i sin fabuleringskonst så varför inte välja en uppdiktad person vilken som helst.
Skriver man en roman kan man inte gå alltför nära en person. Läsaren förleds då att tro att detta är en dokumentär skildring. Diktarna diktar och att romaner är fiktioner – uppdiktade historier. Poeten har poetens frihet att skriva om vad han vill. Han har sin "Licentia Poetica". Men i fallet Karl XII går Ernst Brunner och Bonniers alltför långt.
Om Ernst Brunner vill beskriva Karl XII så borde han göra det någorlunda likt. Tex låter han nykteristen Karl XII tömma en bägare rhenskt och ett stop öl varje kväll. Karl XII blev sårad vid Poltava, men inte på det sätt som Ernst Brunner beskriver. Vidare framställs Karl XII som djupt religiös och låter honom bevista högmässa både helg och söcken. Kanske var det så med hans far, men inte med sonen. Dessutom var Karl XII tolerant mot olika religiösa inriktningar, medan Ernst Brunner framställer honom som nitisk ivrare för protestantismen.
Hur kan Bonniers förlag släppa fram en bok som är så snedvriden? Och hur kan Bonniers framställa skrönan som en dokumentär?
Räknar man alla svenska soldater som enligt Ernst Brunner dog i striderna så torde de uppgå till halva Sverige befolkning som år 1700 uppgick till 1,4 miljoner. Räknar vi bort de under 16 år och de som är över 70 år plus de icke krigsdugliga så blir det en halv miljon män kvar.
Den här typen av böcker vill vi slippa se.