Ett varmt tack till biblioteket i Nås som sammanställde och lånade ut närmare tre tusen sidor som jag har haft som underlag till den här skrif-ten.

?
?


Jag vill också rikta ett tack till fram-lidne folkskolläraren Lennart Jo-hansson. Med darr på stämman be-rättar han hur ett antal bönder i Nås säljer sina gårdar och utvandrar till det heliga landet.
Jag kunde inte ens då för-stå att en väckelsepredikant förmått dem att fatta ett så avgörande be-slut. Bönder är bundna till sin jord nedärvd i generationer.
Gemenligen kallades han för Pavo – en annan av hans favo-riter – om läsaren nu inte skulle känna igen olyckan.
Helt frisk i huvudet kan han inte ha varit. Bl.a, tvingar han en elev i kanske fjärde klass att in-för klassen sjunga sången ”Bar-natro” som straff för något han gjort.
I lokalpressen förföljer han rektorn för realskolan heders-mannen Gillis Hedlund.
Jag hade honom inte som lärare, utan hans kollega Thorsten Magnusson. De båda folkskollärar-na bytte med varandra just den här dagen och det var så jag fick höra Lennart Johanssons litania om Jeru-salemfararna.

?

Underlaget till den här historien skrev jag för nära trettio år sedan.
Jag hade hyrt en stuga i Duved för en veckas skidsemester tillsammans med min dotter Char-lotte, sonen Fredrik och vår skidlä-rarinna Margaret Tjärnberg bördig från Nås. Kanske var det tack vare Margaret som biblioteket i Nås så välvilligt ställde upp med underla-get till den här berättelsen.
Vi åker till Duved via Nås för att hämta upp de 3 000 si-dorna som biblioteket samlat ihop.
Den första morgonen i Duved känner såväl Charlotte som jag oss rostiga i halsen. Vi gurglar oss med vodka. Charlotte känner sig bättre, men jag stannar inne och kan då gå igenom materialet om Nås och nåsbönderna och göra minnes-anteckningar, som jag sedan sam-manställer när vi återvänt till Malmö.
Nu, nära trettio år senare, sommaren 2020, kan jag tack vare eller på grund av coronakrisen komplettera materialet för att publi-cera det på Amazon.
Jag önskar dig mycket nöje med läsningen.

?



Kapitel 1 Bakgrunden till böcker-na om Jeru-salem

Kanske är det på sin plats att inled-ningsvis säga några ord om Selma Lagerlöf: Jag tror vi alla minns in-ledningsorden till hennes debutro-man ”Gösta Berlings Saga”
Äntligen stod prästen i predikstolen …
I stundens ingivelse läg-ger han bort sin färdigskrivna pre-dikan. Precis som Selma själv för-modligen skulle ha gjort i samma situation. Predikat utifrån sitt un-dermedvetna. Sin ”innervarelse”, som hon kallade sin inspiration.
Redan som sjuåring visste hon att hon ville bli förfat-tare. Som prosaist skulle det dröja ända till att hon fyllde 33 år 1891 som Gösta Berlings Saga publice-ras. Dessförinnan hade delar av den gått som följetong i tidskriften Idun. Honoraret är 500 kr som skall jämföras med lärarlönen på 1000 kr om året, vilket torde motsvara när-mare 200 000 kr idag.
Med sin oerhörda pro-duktion av dikter och noveller, ro-maner och tidningsartiklar och inte minst sina brev måste hon ha hållit i pennan livet igenom dag som natt.
Selma Lagerlöf var en begåvad dam. Och nog hade hon att brås på. Hennes farfar var kusin till Esaias Tegnér och hon var släkt med Erik Gustaf Geijer.
I hemmet fanns en be-rättartradition. Framför allt var det farmodern Elisabet Maria Wenner-vik som berättade för henne, men också hennes faster Nana Hammar-gren. Kanske är det här som många av hennes karaktärer tog form.
Hon var väl förtrogen med Bibeln och dess texter, som blänker fram i hennes berättelser. Hon tror på själens odödlighet och hon är lockad av spiritismen.
Under sin tid som lärare i Landskrona bodde hon bl. a. i en vindsvåning på Storgatan tillsam-mans med sin ogifta faster Lovisa, som tvingats bort från Mårbacka efter konkursen 1888. Bekant-skapskretsen utgjordes huvudsakli-gen av lärarkollegorna.
I Landskrona lyckas hon etablera sig som lokal poet. Hon fick uppdrag att skiva hyllningsver-ser till bröllop och begravningar, till födelsedagar och högtidsdagar. Att skriva prosa tyckte hon inte att hon kunde. Skillnaden mellan po-esi och prosa är radbytet. Hennes specialitet var sonetten, ett inte helt enkelt rimsmide på 14 versrader och fyra strofer.
Liksom de gamla greker-na tyckte hon att poesi var ”det upphöjda språket”. Lite lyxigare än prosan.
En annan person som hon inspirerades av och som inspi-rerade henne var Sophie Ad-lersparre, som vi känner igen som grundare av Fredrika-Bremer-Förbundet.
Kanske var det också så att hennes höftskada gjorde att hon ägnade sig åt att läsa och skriva me-dan hennes jämnåriga kunde ägna sig åt fysiska aktiviteter.
När Selma Lagerlöf blev invald i Svenska Akademien prisar den skånske författaren Hjalmar Gullberg henne med orden: ”Drott-ningen i vår litteratur, den mest be-römda av svenska kvinnor sedan den Heliga Birgitta.”
Hon var föreslagen som akademiledamot flera gånger tidi-gare men motarbetades av akademi-ens synnerligen konservative stän-dige sekreterare Carl David af Wirsén. Det var inte bara Selma La-gerlöf som drabbades av hans egen-sinne utan många andra lysande författare som August Strindberg, Verner von Heidenstam och Henrik Ibsen.
Selma Lagerlöfs homo-sexualitet hölls länge dold. Det skulle dröja ända till 1990, enligt hennes önskan femtio år efter hen-nes död, innan relationerna med den några år äldre, bisexuella Sop-hie Elkan och den några år yngre Valborg Olander blev kända genom den omfattande brevväxling som Selma Lagerlöf höll med dem. Kanske är gränsen mellan sinnlighet och erotik ganska vag vilket Anna-Karin Palm påpekar i sin närmare 700 sidor långa bok om Selma La-gerlöf. Kanske var det också som så att Selma drogs till det intellektu-ella hos de båda älskarinnorna och inte bara till dem utan till många andra av hennes närmaste vänner.
Valborg Olander bosatt och verksam i Falun, arbetade som korrekturläsare av Selma Lagerlöfs texter. På senare år var hon även litterär rådgivare och till och med agent för Selma Lagerlöf. Båda var rösträttsaktivister och frisinnade liberaler.
När det gäller Sophie var det Selma som var den uppvak-tande, medan det i fallet Valborg var det Selma som blev uppvaktad. En annan skillnad var att medan kärleken till Sophie kunde vara lätt platonisk så var kärleken till Val-borg mera fysisk.
Tillsammans med Val-borg spelade Selma den manliga rollen. Det har spekulerats i vem som är förebilden till Gösta Berling. Selma har fått många frågor om detta, men aldrig svarat. Kanske är det så att Gösta Berling är Selma Lagerlöf själv som den person hon skulle velat vara. Vacker och char-merande. Förförande och betving-ande. Sprudlande och lättjefull. Gösta Berling gjorde hon till präst. Att skriva predikningar borde ha passat henne alldeles utmärkt. Kanske finns det ytterligare en koppling här mellan Selma Lagerlöf och Gösta Berling..
År 1897 flyttar faster Lo-visa och hon till Selmas syster Greta i Falun. Två år tidigare hade hon lämnat sin lärartjänst. Selma Lagerlöf kan nu leva på sitt förfat-tarskap. En stor del av hennes pro-duktion skrev hon just i Falun.
Sophie Elkan var förfat-tarkollega. En av hennes romaner publicerades som följetong i Göte-borgs Handels och Sjöfartstidning under pseudonymenen Rust Roest. 1879 avled såväl hennes man som hennes dotter i tuberkulos. Sophie Elkan och Selma Lagerlöf träffas 1894. På Mårbacka lät Selma La-gerlöf inreda ett rum åt henne - det sk Elkanrummet. Här finns hennes tavlor och möbler, vilka Selma La-gerlöf fått i arv av henne.
Rivalerna Olander och Elkan låg i en bitter fejd med varandra. Svartsjukan grasserade.
Under en resa till Got-land tillsammans med ”reskamra-ten” Sophie Elkan läser Selma La-gerlöf en tidningsartikel om fem familjer i Nås som sålt sina gårdar och utvandrat till Jerusalem för att där invänta Kristi återuppståndelse. Här får hon idén till böckerna Jeru-salem. Hon besöker dessutom Nås och träffar släktingar och vänner till de utvandrade familjerna. Tillsam-mans med Sophie Elkan reser hon också till Jerusalem.
Utvandringen skedde 1886 och fem år senare 1901och 1902 ges böckerna ut. Den första boken utspelar sig i Nås och den andra i Jerusalem.
I Nås gör Västerdalälven en vid sväng – en naas och därav namnet.
Nås hade vid den här ti-den 3 000 innevånare och Sverige hade 3 600 000. Nås hade alltså en tiondel av Sveriges befolkning, och det är vad Stockholm har idag.
I den första boken får vi följa Ingemarssönerna på Ingemars-gården. Bl.a. blir gården vid ett till-fälle svårt skuldsatt, vilket vi kän-ner igen från Selma Lagerlöfs eget Mårbacka, som hon tack vare no-belpriset kunde köpa tillbaka.
Hon beskriver väckelsens under med bl. a. en kvinna som bli-vit förlamad i benen och som tack vare en helbrägdagörare lyckas få förlamningen att släppa. Hon var själv förlamad som barn. Förlam-ningen kom helt plötsligt.
Hennes far reser med fa-miljen mitt i höskörden till Ström-stad för att där kanske finna bot för dotterns förlamning. I ett i hamnen liggande fartyg finns en kanariefå-gel. Selma bärs upp på fartygets däck först av alla i sällskapet. Hon hjälps ner i lastrummet av en be-sättningsman och får se fågeln, som inte har några ben. Upp från lastrummet kan hon klättra alldeles själv. Förlamningen har släppt.
Boken har filmats ett an-tal gånger. I filmernas avslutningar får vi se utvandrarna tåga mot det väntande tåget.
Den andra boken utspelar sig i Jerusalem. Även här känner vi igen drag från Selma Lagerlöfs eget liv. Ingemar väljer mellan sin nuva-rande hustru och sin tidigare hustru Brita, vilken i sin förtvivlan över att bröllopet inte blev som planerat stryper sin förstfödde. Selma Lager-löf hade samma problem i valet mellan livskamraterna änkefru Sophie Elkan och fröken Valborg Olander. Mellan den trygga Val-borg och den lätt neurotiska Sop-hie. Hon menar att hon ställs inför ett val. Men valet har hon gjort. Hon väljer båda. Kanske är det om-växlingen som hon väljer. Som många andra både tidigare och se-nare.
Det Selma Lagerlöf fram-för allt belyser i sin andra bok från Jerusalem är maktkampen inom den koloni som bildades i Jerusalem av de där invandrade. Här finns Anna Spafford, som är drivande i kolonin och så småningom också hennes dotter Berta. Anna Spafford gifte sig med sin 14 år äldre söndags-skollärare advokaten Horatio Spafford. I huset i Chicago samla-des dåtidens storheter inom väckel-serörelsen.
En annan förgrundsge-stalt är Olof Henrik Larsson kallad Hellgum, som hade en högst varie-rande bakgrund och som blev väck-elsepredikant i Jerusalem. Han har inledningsvis en central roll i kolo-nin. Det var han som tillsammans med Annas Spaffords fosterson Jacob organiserar försäljningen av de fem gårdarna i Nås.
Den religiösa Anna Spafford trodde blint på att tron kunde bota sjukdomar. Mediciner förbjöd hon med påföljd att många av kolonins medlemmar avled.
När dottern Berta efter Annas död övertog ledarskapet ut-nyttjade Berta kolonins medel för egna syften med en rättsprocess som följd och också kolonis upp-lösning.
Kolonins öde i Jerusalem är en förskräckande historia.

?



Kapitel 2 Prolog

Kanske var det från början mening-en att Selma Lagerlöfs romaner Je-rusalem 1 och Jerusalem 2 skulle bli en dokumentär skildring av de Nåsbor vilka sommaren 1896 ut-vandrade från Nås till Jerusalem.
Under arbetets gång om-formas historien och byggs på långt utanför dokumentärens ram. Sanno-likt inte utan författarinnans val och kval. Hennes arbete växlar från do-kumentär till roman. Det blir geni-ets intuition som blir styrande för arbetet snarare än en från början gi-ven intention. Det är lätt att känna igen utvandrarna från Nås, även om orten Nås aldrig nämns i de två ro-manerna.
Vi läsare förleds att tro att detta är en dokumentär skild-ring. Diktarna diktar och att roma-ner är fiktioner – uppdiktade histo-rier. Poeten har poetens frihet att skriva om vad han vill. Han har sin "Licentia Poetica".
För den invigde ligger det nära till hands att ta ståndpunk-ten att vad de oinvigda vet eller inte vet är deras problem. Det kan vara nog så exklusivt att vara esoterisk . "Aquila ...muscas", dvs örnarna struntar i vad flugorna har för sig, men för författare är det nog bra att även vi oinvigda köper skönlittera-tur, ser bygdespel och betalar bio-biljetter.
Om en händelse beskrivs i en bok eller i en film så tror vi att det är det en någorlunda korrekt be-skrivning av verkligheten. Om för-fattaren är ovarsam med sanningen kallar vi berättelsen lögnaktig.
Vi oinvigda kan inte inse eller förstå att den skönlitterära be-skrivningen av en faktisk händelse eller en person just är dikt. Vi kan inte förstå att dikten definitions-mässigt aldrig kan bli en skröna. I andra akten av Peer Gynt säger Henrik Ibsen att ”Lögn och förban-nad dikt och dikt och förbannad lögn". Lögn är lögn och kan definit-ionsmässigt aldrig bli dikt, dikt är dikt och kan definitionsmässigt ald-rig bli lögn. Lögnen förutsätter en sanning. Lögnen kan vara med-veten eller omedveten, men med lögn menar vi en medveten för-vanskning
Helt så enkel är nu inte skillnaden mellan verklighet och fiktion och det inser man om någon skulle få för sig att göra en om-skrivning av "Jerusalem" eller göra en film på "Jerusalem", som avviker från boken. Det är ju ingen ovanlig företeelse och har hänt även i detta fall och då kan man hävda att det även finns lögner bland fiktionerna. Vilken upphovsrätt har författaren till den fiktiva personen som en romanfigur utgör?
Originella idéer får i många andra sammanhang ett visst skydd. Konst, musik, uppfinningar, varumärken, fotografier, sångtexter och reklamtexter, dikter och kom-mersiella texter. Här finns ett regel-verk till skydd för nyskapare. Här finns en upphovsrätt som skyddar konstnären, kompositören, uppfin-naren, designern, fotografen, poeten och textförfattaren. Plagiatörer och renommésnyltare går att fälla för varumärkesintrång och patentin-trång, för plagiat och förfalskning. Upphovsrätten till romanfigurer är svårare att skydda.
Ytterligare en parallell som vi kan dra är beskrivningarna av de religiösa förgrundsgestalterna. Varje pastor levererar sin tolkning av dem i predikan efter predikan. Och hur vet vi att Bibelns ord stämmer in på Jesu liv. Det är lite förskräckande att notera att Kris-tusgestalten i Nya testamentet inte har ett enda gott ord att säga om sina lärjungar. Mycket nöje med läsningen (sic). I Bibeln blir pro-blematiken ännu påtagligare med sina dokument, sina dokumentärer och sin uttolkare, med sin fiktiva verklighet som en väl sammanhål-len teoribildning.
Hela Tolkiens värld är en annan parallell. Vad skulle hända om någon skrev om "Sagan om ringen" med sin alldeles egna tolk-ning. En annan parallell är elektro-nerna i fysiken - fiktioner som i partikelteorin beskrivs som reella objekt.
Att dikt är dikt och aldrig kan bli lögn är inte heller så själv-klart om man tex påstår att Sherlock Holmes varken brukade tobak eller kokain. Sherlock Holmes är givet-vis en fiktiv person, men en person som lever i vår sinnevärld. En värld som vi kan referera till. Från denna värld vet vi att detektiven såväl är piprökare som kokainist och att den som påstår något annat är lögnaktig, vilket i sin tur innebär att även fikt-ionen kan ha sina lögner
Gråzonerna får inte hindra att vi oupphörligt försöker dra rågången mellan rätt och orätt, mellan sanning och lögn, mellan dikt och verklighet.
När det gäller litteraturen behöver vi bara bekymra oss om hur nära en verklig händelse får en författare gå för att få utnyttja denna händelse som utgångspunkt för sin fabuleringskonst. Selma La-gerlöf har i romanerna Jerusalem gått alltför långt. Och frågan är var-för hon gör så? Sannolikt därför att hon vill frigöra sig från verklighet-en och skapa sin alldeles egen historia. Men varför går hon så nära verkligheten? När hon skriver ro-manerna Jerusalem är hon en upp-buren författarinna. Och varför in-vände inte förläggaren Bonniers? Och inte heller Sophie Elkan eller Valborg Olander, vilka båda fick ta del av manuskriptet. Inte heller lit-teraturkritikerna har invänt mot detta förutom de jag redovisar ne-dan.
En romanförfattare som grundar sin roman på en verk-lig händelse måste vara medveten om att en förväxlingsrisk föreligger för den oinvigde läsaren och di-lemmat uppstår hur nära en verklig händelse en författare får gå även om han markerar att alla likheter med denna händelse enbart är slumpmässiga. Dilemmat blir ett moraliskt och etiskt problem och ibland även ett juridiskt
Licentia Poetica, poetens frihet, det fria ordet, tryckfriheten innebär inte ordets anarki. Det finns en tryckfrihetsförordning, det finns ett integritetsskydd som begränsar. Ludvig Holberg (1684 - 1754) skriver i "Moraliske Tanker" år 1744 att Licentia Poetica ursäktas inte alltid. ”En stor poet kan med sina verser förtrolla. Han kan få stenar att flytta sig så att de till och med stenar honom till döds.”
Det var kanske vad som hände Gustav Fröding. Samma år som utvandringen skedde från Nås, dvs år 1896, belades hans "Stänk och Flikar" med kvarstad enligt Tryckfrihetsförordningens § 3:13, som handlar om att såra ärbarheten.
Fröding debuterade 1891, dvs samma år som Selma La-gerlöf. Han hörde till kretsen kring Heidenstam, han var etablerad och uppburen. Men här begränsades poetens frihet av "vittskilda knän och ….. skälvande sköte". En idyll jämfört med när en namngiven per-son sätts i ofördelaktig dager. Eller en grupp personer. När ett verk por-trätterar en person med en vinkling som blir förtal.
Kanske har du i likhet med mig störts av filmerna om Zorn och Mozart, där såväl Zorn som Mozart framställs i en ofördelaktig dager långt från de genier de var. Till och med en nidteckning som klart anger att "alla likheter med nu levande personer är slumpmässiga" kan mycket väl vara förtäckt förtal.
Nu kan det moraliska problemet lätt bli ett rättsligt pro-blem och uppfylls kriterierna av viss spridning och viss misskredite-ring eller vilseledande framställning så föreligger förutsättningarna för en fällande dom
Det moraliska problemet blir inte mindre när memoarer, självbiografier eller andra partsinla-gor ger en mer eller mindre med-veten förvanskning av ett skeende. Berta Spaffords och Lars Linds be-skrivningar i romanerna Jerusalems efterföljd är bra exempel på detta, liksom Gustav Vasas, Vilhelm Er-övrarens och Valdemar Atterdags historiebeskrivningar över egna gärningar och ogärningar, dåd och missdåd.
Vilhelm Erövrarens intåg i England beskrivs i Bayeuxtapeten – en 73 bilder lång gobeläng som torde ha varit ytterligare några bil-der längre. Den broderade gobe-längen kan beskådas just i Bayeaux. Med sina gula och gröna hästar kan man säga att den är ett stycke mo-dern konst. I gobelängen kan man också se Halleys komet, som passe-rade jorden just år 1066. Det år då Vilhelm erövrade England. En se-värdhet som jag varmt kan rekom-mendera.
Dikten kan vara en gene-rell beskrivning av ett fenomen där specifika individer kan känna igen sig. Specifika händelser som be-skriver generella fenomen. Dikten eller fiktionen är en modell av verk-ligheten som bör upplevas som nå-gorlunda rimlig av läsaren. I fallet Jerusalem blir modellen i sin tur en modell av Selma Lagerlöfs egna, privata problem, men som beskriv-ning av utvandrande bönder rimmar modellen illa med verkligheten och det är vad jag är kritisk till och vill försöka belysa här.
När Claude Monet (1840 - 1926) år 1870 målar sin "Impress-ion, soleil levant", blir det avstam-pet till en ny era i konsten, från den konventionella och fotografiska återgivningen av lätt högstämda motiv till ögonblickets intryck av vardagsbilder.
Monet kände sig till-sammans med kollegan Renoir des-illusionerad av det återgivande må-leriet och de sökte något nytt. Så småningom ansluter sig även Manet till de två. Det var så impression-ismen kom till. Ursprungligen ett skällsord från en konventionell konstkritiker.
Under de första åren av 1900-talet kommer expressionism-en, som helt tar avstånd från verk-lighetsskildringen och den natural-istiska konsten i allmänhet. Kanske berodde det på att kameran nu hade utvecklats så att det återgivande gjorde sig bäst på foto. Konstvärl-den har nu frigjort sig helt från det avbildande och efterliknande och kan nu koncentrera sig på färg och form, på kontraster, ytor och ele-mentreduktion.
Den här övergången från verklighetsskildringen till det fria skapandet gick inte smärtfritt. Vin-cent van Gogh (1853 - 1890) lyck-ades under sina tio år som konstnär och impressionist (1880 - 1890) inte sälja en enda tavla. Carl Fredrik Hill (1849 - 1911) refuserades av Salongen 1877 när han söker för-nyelse under intryck av impression-ismen. Han recenseras av självaste August Strindberg.
När det gäller Vincent van Gogh är jag väl medveten om den kontroll hans i Paris konst-handlande broder Theo önskade utöva på honom och de grumliga motiv Theo torde ha haft för detta, men det förklarar inte det kompakta motståndet mot de bilder den se-dermera geniförklarade Vincent skapade.
När det gäller Carl Fred-rik Hill så har det påståtts att han skulle ha lidit av schitsofreni. Klart är i alla fall att han led av förföljel-semani. Kanske var han psykotisk. Han vårdades i hemmet av sin mor och sin syster under hela 28 år. Han ritade på varje papperslapp han kunde komma över. Malmö Mu-seum har 4 000 av hans teckningar från sjukdomsperioden. 2 000 teckningar med pornografiska mo-tiv förstördes av systern. Före sin sjukdom var han vår kanske störste landskapsmålare. Hans far, multi-geniet Carl Johan Hill var professor i matematik, kemi och fysik i Lund, Stockholm och Helsingfors. Även han var mentalt störd. I en randan-teckning lär han ha visat på vin-kelns tredelning. Ett än idag olöst matematiskt problem.
Inom konsten finns det knappast skäl att markera en rågång mellan det verklighetsåtergivande och det fria skapandet. Mellan det troget och fotografiskt återgivna till det effektfullt fria formspråket. Det är knappast någon som tar skada. Karikatyren och nidbilden anger att det just är fråga om förvrängningar av verkligheten.
Om vi inom konsten stäl-ler verklighetsskildringen mot det fria bildskapandet, får vi inom litte-raturen motsvarande motsatspar i verklighetsskildringen och berättel-sen, i dokumentären och sagan, i den vetenskapliga studien och ama-törens försök, originalet mot plagia-tet
Sagan och skrönan är i stora drag och i de allra flesta fall normgivande berättelser och ingår i kulturarvet. Ett exempel är de is-ländska sagorna. Levnadsreglerna i Havamal kan jämföras med lev-nadsreglerna i Ordspråksboken och lite vanvördigt skulle man kunna kalla berättelserna i Bibeln för en samling skrönor - allmängiltiga och normgivande.
Verklighetsskildringen, dokumentären, den vetenskapliga rapporten skall skildra en specifik företeelse. Den vetenskapliga rap-porten kräver dessutom en redovi-sad metod och att man av det speci-fika skall kunna dra generella slut-satser. Det är just metoden som skil-jer vetenskaparen från amatören.
Är inte rågången mellan reviren tillräckligt klar, hamnar vi i det dilemma som nu filmen "Jerusa-lem", Selma Lagerlöfs "Jerusalem 1" och "Jerusalem 2" och också "Ingmarsspelen" hamnat i till för-fång för oss aningslösa. Vi tror ju att detta är en skildring av verklig-heten.
Men så är det inte.
Skrönan om Ingmarsö-nerna är artskild från de dokumen-tärskildringar som finns om de 37 personerna som utvandrade.
Selma Lagerlöf ville så gärna umgås med samtidens förfat-tande giganter von Heidenstam och Björnsson, Levertin och Brandes. Mycket tack vare bondeskildringen om Ingmarsönerna lyckades hon också. Hon fick Nobelpriset i Litte-ratur 1909 och invaldes 1914 som första kvinna någonsin i Svenska Akademin. Hedin skildrar i en av sina 368 volymer att han, Heiden-stam och Selma Lagerlöf brukade följas åt hem efter sammanträdena i Svenska Akademin. Konsten var att bli av med Selma Lagerlöf, så att herrarna ensamma kunde svinga bägaren på någon av stadens krogar.
Bondeeposet om Ing-marssönerna handlar i huvudsak om storbondens ärvda ansvar för sin gård och de konflikter detta an-svar medför för honom personligen. Det handlar också om Selma Lager-löfs egna bekymmer med sitt Mår-backa. Det handlar om hennes i grunden kritiska inställning till väckelserörelsen. Det handlar om hennes val mellan livskamrater-na/älskarinnorna fru Sophie Elkan och fröken Valborg Olander. Skild-ringen måste passa in i den formate-ring som Björnsson givit den episka bondeskildringen för att kunna bli accepterad av samtidens kulturella innekretsar.
Vilken ställning Selma Lagerlöf tar är inte helt klart. Av romanerna går det att utläsa att hon tar Ingmars parti och de som stan-nade kvar. I romanen låter hon Ingmar välja den trygga Brita, dvs Valborg, framför den lätt neurotiska Gertrud, dvs Sophie. Men roma-nerna tillägnas Sophie och av No-belföreläsningen kan man få in-trycket att hon väljer de som bryter upp. I realiteten väljer hon båda. Kanske är det omväxlingen hon väljer. Som nämndes i inledningen är hon förvisso inte ensam om detta. Varken tidigare eller senare.
En annan tolkning är att hon väljer sitt författarskap, hon väljer skrönan, det som låter bra. Ett visst stöd för den här syn-punkten tycker jag hennes problem med att ge utvandringen en trolig förklaring är. Ordekvibrilisten och litteraturkritikern Oscar Levertin påpekade efter första upplagans publicering att han inte tyckte att Selma Lagerlöfs inledning var sär-skilt trolig och härav omarbetning-en inför 1909 års utgåva. I inled-ningen hämtar huvudpersonen In-gemar Ingemarsson sin tilltänkta hustru Brita när hon kommer ut från fängelset efter tre års avtjänat straff. Brita har i sin besvikelse över att bröllopet mellan henne och In-gemar inte blev av på grund av be-sparingsskäl så tar livet av deras förstfödde. Trots detta, och trots moderns hotelser, så hämtar Inge-mar sin Brita när hon efter tre år kommer ut ur fängelset. Lill-Ingemar blir härigenom Stor-Ingemar och prisas av prosten.
För att göra rågången mellan dokumentärens revir och skrönans revir tillräckligt klar kunde Selma Lagerlöf i en ingress-text till böckerna tydligt markerat detta. Det gör hon inte, väl med-veten om de konflikter hon härige-nom skapar med "huvudpersoner-na".
Till programmet för "Ingmarspelen" finns en ingress-text, men inte heller här vågar Nås-bördige redaktören och riksdagens talman Anders Olsson markera rå-gången. I en passus noterar han att "verkligheten hade i många stycken tett sig annorlunda än den formats i hennes dikt" (sid 6).
Vi läsare, teaterbesökare och biobesökare, som inte sätter oss in i det faktiska förhållandet har till en del oss själva att skylla, men skulden har de som lanserar sina filmer och eftermälen utan att klar-göra distinktionen mellan verklig-heten och skrönan. I Bra Böckers Lexikon står det om Selma Lagerlöf (1858 - 1940) bl.a. att "Bondeepo-set Jerusalem (1 och 2, 1901-1902) skildrar en verklig händelse: ”en skara dalbönder utvandrade till Je-rusalem och bildade en koloni där."(band 14, sid 128). Samma sak skriver Nationalencyklopedin. Hur nu redaktörerna kunnat komma till den slutsatsen. Varje notis i såväl Bra Böcker som i NE kollas noga innan de går i tryck. Här har något gått fel.
Lätt tragikomiskt blir det när skrönan blir till verklighet, vil-ket Erland Lagerroth påpekade vid sitt anförande vid Ingmarspelen i Nås sommaren 1973. "Vad som sär-skilt överraskade var den genom-slagskraft den litterära fiktionen hade haft här i den bygd som leve-rerat verklighetsstoffet. ... ... det frapperande var nu att man aldrig hörde annat namn på de som ut-vandrade än "Ingmarerna" ... deras ledare kallades nästan aldrig annat än "Hellgum" ..(Lagerroth, Erland "Tankar i Nås,,,", Svensk Litteratur-tidskrift 1975:1 s 17)."
Selma Lagerlöfs dikt har alltså verkat så mäktigt i Nås att den i dag överflyglat de faktiska hän-delserna.
Befolkningen spinner vidare på Selma Lagerlöfs dikt ge-nom att söka upprätta ett samband mellan diktens figurer och verklig-hetens och mellan diktens topografi och verklighetens" (idem. sid 19). Ett exempel är Anders Olssons arti-kel i Mora Tidning den 7 mars 1959, där rubriken lyder "Då Hell-gum predikade ..."
Ivar E. Holmén slår hu-vudet på spiken när han säger att "... det är förvisso beklagansvärt när en roman slutligen betraktas som en sannsaga ..."(Falukuriren måndagen den 8 juli 1974, "Jerusalemsfärd som slutade ..)
I sin hembygdsbok om Nås säger Karl-Erik Forslund "Så här yttrar sig gamle Josef Lars i sa-ken:”Tipersgården var för nybyggd för att passa som Ingemarsgården, som aldrig funnits; nu har min far-brors gård tagits till Ingemarsgår-den, men han tillhörde aldrig vårt lag. Selma Lagerlöf hade ingen grund för att skriva om Ingemars-gården som hon gjorde, men hon drog allting ur sin egen tanke som en spindel drager tråden ur sin kropp."
Dylik kritik drabbar na-turligtvis de två filmerna, dessa vrångbilder, såväl av verkligheten som av diktverket, dessa "folkskå-despel" där okunnighet och san-ningslöshet enats med reklamma-keri och sensationslystnad (åt-minstone i fråga om Ingemarsarvet) för att förvanska en märklig och allvarlig sannsaga till ytlig och då-lig teater! (Karl-Erik Forslund, "Nås", Åhlén & Åkerlund, Stock-holm 1926, sid 132,
Nu är det i sig inte nå-got märkligt att fiktionen blir någon form av verklighet. Det är lätt att inse om man drar parallellen med romanfigurer som Sherlock Hol-mes, Robinson Crusoe eller Karl Oskar. De finns ju i vårt med-vetande och de lever i en egen värld. Men skillnaden är ändå den att i detta fall fanns en grupp män-niskor, som är lätt identifierbara och verkligheten förvanskad.
Ett försök att dra rå-gången mellan verklighet och fikt-ion görs i "Bron mellan Nås och Je-rusalem" (Edström et al, Ingmarspe-len och Selma Lagerlöf-sällskapet, Stockholm 1996)
Att rågången mellan do-kumentärens revir och skrönans re-vir inte är tillräckligt klar ger kon-sekvenser för de 37 utvandrarna, varav 20 barn, och deras efterle-vande vars eftermäle blir att de likt flarn för vinden drivits till stenök-nen Jerusalem av en kringflackande kolportör.
Nåsbornas utvandring är både logisk och konsekvent och knappast någon impulsiv handling frammanad av en fanatisk väckelse-predikant. Här är det självägande bönder som under en hel generation kommit fram till att de vill bevittna Kristi återuppståndelse i Jerusalem.


?
?



Kapitel 3 Utvandringen

Utvandringen från Nås har sin grund i 1800-talets frireligiösa väckelse. Till Lindesnäs kom väck-elserörelsen med kringvandrande smeder i mitten på 1850-talet. "år 1863 bildas Nås Missionsförening, till vilken också Lindesnäsborna slöto sig och vars ursprungliga uppgift var att sprida uppbyggelse-skrifter. Föreningens förste ordfö-rande var folkskolläraren O. Falk ... " (Herlenius, E, "Religiösa rörelser i Nås ...", Julbok för Västerås stift, 1934, sid 60).
Orienteringen mot Jeru-salem och det heliga landet var väl förankrad. Den heliga Birgitta gjorde sin pilgrimsfärd redan 1372. Swedenborgarna grundade sin kyrka "Nya Jerusalem" i slutet på 1700-talet och i början på 1800-talet. Karl XII sände inte mindre än tre expeditioner till det heliga lan-det. (Kark, Ruth "Sweden and the Holy Land ...", Journal of Historical Geography, 22 1 (1996), sid 50, min översättning).
Under inflytande av de sk Templarna flyttade en Ernst Au-gust Winroth från Piteå med fru, fem barn och en anställd till det he-liga landet i oktober 1876 för att livnära sig av jordbruk. I landet fanns då redan en tysk grupp (idem, sid 51 - 53).
De två huvudmännen för Jerusalemsfararna från Nås - Gäst-gifvar Mats Matsson och Tipers Lars Larsson - är födda 1842 re-spektive 1843. De är alltså 20 år gamla då församlingen bildas. 33 år senare, 1896, utvandrar de efter ett helt livs indoktrinering.
Tidsaspekten är ett av de kriterier som borde vara av avgö-rande betydelse för det förvisso kvalfyllda beslutet att sälja fäderne-gården. I det här sammanhanget är det intressant att notera att de tre gårdarna Möckelind, Gästgifar och Tipers inte ligger stort mera än ett stenkast från varandra i Nås.
År 1860 är 3 000 in-vånare mantalsskrivna i Nås. Fribabtisterna har 115 medlemmar och Missionsförsamlingen utgör en mindre del. Vid tiden för utvand-ringen omfattas Larsarenerna, som utvandringsgruppen kom att kallas efter sin ledare Olof Henrik Larsson (1842-1919), av 50 personer. Det är alltså en liten, frireligiös grupp som ställs emot en stor högkyrklig grupp, dvs Nås församling.
Genom väckelsen får vi nu predikanter från befolkningens breda led som känner sig manade att framföra sitt budskap på sitt språk till skillnad från statskyrkans teologiskt utbildade präster. Här får vi, som nämndes inledningsvis, grogrunden till emigrationen.
Den lilla gruppen måste ha känt sig utlämnad, isolerad och kanske också utfrusen. Förvisso inte utan eget vållande. Som alla andra grupper vill man skapa en inre sammanhållning genom att ut-peka en yttre motståndare, dvs svenska kyrkan. Man vill också sär-skilja sin egen ideologi från andra ideologier.
I det här fallet tar man till puritanismen, som i sig rymmer en oförsonlighet. Det är denna oför-sonlighet, som blir de flesta fana-tiska rörelsers fall när den riktar sig inåt mot de egna leden. Så också blev det även här. Utsattheten och det yttre trycket på gruppen torde utgöra ett annat avgörande krite-rium för beslutet att emigrera.
Inom gruppen tolkas Bibeln som Guds ord och enligt bokstaven. Man tror fullt och fast på Kristi återuppståndelse och att uppståndelsen är en tidsfråga. Den i Chicago verkande Norafödde pre-dikanten Fredrik Fransson (1852-1908) har i sin bok "Himlauret" (1897) lagt fram bevis för att upp-ståndelsen kommer att ske 1887, och detta har såväl den Spaffordska församlingen som Olof Henrik Lar-ssons församling tagit ad notam. Genom resan till Jerusalem tror man att man skall undkomma den stora förstörelsen, svavelfloden och eldregnet. (Fahlén, Nåsbönderna i Jersualem", Förlags AB Wiken, Höganäs, 1888, sid 123, citat Eva Gunnarsdotter).
Församlingsborna lever också till vardags i en kartbild där de fasta koordinaterna utgörs av Golgata, Getsemane och Oljeberget. Såväl i vardagen som i litteraturen är Bibeln och språkdräkten är i hög grad färgad av Bibeln. Här finns yt-terligare ett avgörande, men för-visso icke tillräckligt, kriterium för emigrationen.
Väckelserörelsen kom i hög grad att sysselsätta sig med frå-gorna om uppståndelsen, om den yttersta domen, om tron på ett evigt liv, om himmel och helvete, om den sista tiden på jorden och de uppen-barelser som skall föregå denna sista tid. Hur dessa uppenbarelser skall se ut kan man få en föreställ-ning om i Uppenbarelseboken bl.a. i beskrivningen av "de fyra ryttar-na" (Upp 6:1-8) och tolkningen av de sju inseglen. De fyra ryttarna är aposteln Johannes uppenbarelse om världens undergång. När det gäller de sju inseglen så kan det vara en kamp mellan Gud och Djävulen där Gud förhindrar jordens undergång. Kan – därför att Uppenbarelsebo-ken är svårtolkad. ”Och när Lammet bröt det sjunde inseglet, uppstod i himmelen en tystnad, som varade vid pass en halv timme. …Då kommo ljungeldar och dunder och tordön och jordbävning och starkt hagel.” Även här beskrivs apoka-lypsen.
”Djävulen, som förvil-lade dem, bliver kastad i samma sjö av eld och svavel, dit vilddjuret och den falske profeten hade blivit kas-tade; och de skola där plågas dag och natt i evigheternas evigheter (Upp 20:10)
”De som inte kan räknas in bland lammets skara skall kastas i den brinnande sjön”(Upp 20:15).
Än idag lever adventis-terna efter samma tro. Jehovas Vitt-nen är ett exempel på en sekt som praktiserar egendomsgemenskap, och som centrala teman har upp-ståndelsen och skärselden. De tror inte heller på treenigheten, vilket förvisso är polyteism. Här har kyr-kan lite svårt med matematiken. Fa-dern, Sonen och Den Helige Ande måste bli tre enheter, dvs polyteism, vilket var kristenhetens främsta ar-gument mot asatron.
Det var säkerligen ännu lättare att ryckas med i denna före-ställningsvärld än i de moderna rollspel på dator som också förflyt-tar individen till en annan värld.
Ytterligare ett krite-rium, som man lätt missbedömer när man ser tillbaka på de, som levt före oss, är deras internationella kontaktnät. Beslutet att emigrera fattades under den stora utvand-ringsvågen av drygt ett tusen Nås-bor, en miljon svenskar och 25 mil-joner européer. (Fahlén, "Nåsbön-derna i Jersualem", Förlags AB Wiken, Höganäs, 1888, sid 16).
Från 1842 har vi obliga-torisk folkskola och befolkningen är skrivkunnig och följaktligen kunde man kommunicera med varandra. Larsarenerna i Nås kom-municerade med församlingen i Chicago. I Chicago fanns en kon-taktyta mot kolonin i Jerusalem, som utvandrade från Chicago redan 1881 för att invänta Kristi åter-komst, dvs 15 år innan Nåsborna utvandrade.
Exempel på långväga kommunikationer tusen år tillbaka är de normandiska vikingarnas kon-takter med hemlandet, det romerska rikets infrastruktur liksom azteker-nas. Romarna byggde vägar för att lätt kunna forsla varor inom det väldiga riket. Tvärs över Barse-bäcks golfklubb mellan Malmö och Helsingborg går resterna av en gammal romersk väg. Romarriket sträckte sig ända upp i England. Även vårt sentida romarrike EU satsar på kommunikationer. Bl.a. har motorvägen mellan Kiel och Estland finansierats av EU, Öresundsbron mellan Malmö och Köpenhamn finansierades till 50% av EU. Resterande 50% stod Svenska staten för.
När vikingarna skulle inta Lutetia, som Paris kallades på den tiden, behövde de förstärkning. Tre veckor senare anlände inte mindre än 600 vikingaskepp från Danmark. En i sanning impone-rande logistisk prestation. Frank-rike var för övrigt ett populärt res-mål för vikingarna. Här byggde fransmännen byggnader på kullarna där de förvarade guld och silver utan övervakning. Byggnaderna var inte ens låsta så det var bara att gå in och ta för sig.
Utvandrarna från Nås flyttade inte till ett okänt land eller okända människor. Nätverket var etablerat. T. ex. utvandrade Gäst-gifar Mats Matssons syster Anna och hans svärmor Anna Ersdotter Hjerpe från Chicago till Jerusalem i mars 1896 och fanns alltså på plats i Jerusalem, tillsammans med 77 andra skandinaver, när Gästgifar Mats Matsson i juni 1896 fattar be-slutet att invänta Kristi återkomst i Jerusalem.
Sammanfattningsvis är det inte en enda faktor som Jerusa-lemfararna i Nås grundar sitt beslut på utan en serie faktorer, vilka var och en för sig varken är nödvändig eller tillräcklig, men tillsammans räcker de för att fatta ett livsavgö-rande beslut.
Olof Henrik Larsson kom från sin församling "Svenska evan-geliska kyrkan" i Chicago på sen-sommaren 1889 till sina svärföräld-rar i Lindesnäs. Härifrån tvingas han av sin svärfar att flytta och tas emot på gården Tyna av Liss-Lasses Karin Larsson. Han flyttar tillbaka till Chicago redan 1892 och mötena flyttas till Tipersgården, vars Lars Larsson nu övertar ledarrollen till-sammans med Gästgifar Mats Mats-son. Så är det med personnamnen i Dalarna att till dopnamnet läggs gårdsnamnet.
Ett visst belägg för Olof Henrik Larssons roll som en-bart utlösande faktor är det faktum att Jerusalemfararna så lätt frigör sig från honom. Det är t ex Anna Spaffords fosterson Jacob som or-ganiserar försäljningen av de fem gårdarna, trots att Olof Henrik Lars-son anlänt tillsammans med Jacob. När Jerusalemfararna kommer i kontakt med Anna Spafford är Olof Henrik Larsson redan en andra-handsfigur. Någon som likt Johan-nes Döparen beredde vägen.
Det var Johannes Döpa-ren som förebådade ankomsten av den han kallade för Guds Son. Han förkunnade att folk borde låta döpa sig just för att vara redo att ta emot Kristus när han kom. Även Jesus kom till Johannes Döparen för att låta döpa sig och detta torde ha va-rit inledningen på hans synnerligen framgångsrika karriär.
I konsekvens med sin övertygelse säljer fem bönder sina gårdar och flyttar med sina familjer och ytterligare fem trosfränder till Jerusalem för att invänta uppstån-delsen. Ett naturligt och logiskt be-slut av fria och självständiga bön-der, som självfallet hade att över-tyga såväl medlemmarna i den egna familjen som släkt och vänner.
Epilogen är sorgligt nog också ganska logisk.
Väntan blev lång. Släkte avlöste släkte och den bärande idé som ursprungligen band gruppen samman tynade bort. Den diktato-riska styrningen höll lika lite som andra diktaturer när despotens, i detta fall Anna Spaffords, karismat-iska kraft, inte längre finns kvar.
Intressekonflikter, mål-konflikter och rollkonflikter upp-löste banden mellan medlemmarna och gruppen skingrades. Precis som alla andra grupper när det gemen-samma intresset inte längre binder dem samman.
Vem är vi som sätter oss till doms?
"Det är skönare att lyss till den sträng som brast, än att ald-rig spänna en båge", för att citera en av Selma Lagerlöfs stora idoler – Verner von Heidenstam.
Det som kanske framför allt upprör oss är det öde som drab-bar Jerusalemfararna i Jerusalem.
För Selma Lagerlöf framstår bruket av den ärvda gården som det lyckligaste och mest efter-strävansvärda liv man kan ha på jorden. Hur många i förtid utslitna småbrukare som nu vill skriva un-der på detta.
Jerusalemfararna kom in i ytterkanten av en kulturell krets som är få förunnat. Chicago var un-der slutet av 1800-talet världens le-dande modecentrum innan Paris övertog denna roll. Nu torde knappast Nåsbönderna ha kommit i kontakt med dåtidens motsvarig-heter till Yves St Laurent, Balmain och Dior, men Chicago var en eko-nomisk och kulturell världsmetro-pol av ett slag som jag tror vi har svårt att föreställa oss i dag. I dessa kretsar rörde sig advokaten Horatio Spafford. I det Spaffordska hemmet i Lake View rörde sig väckelserö-relsens företrädare. Lake View var redan då Chicagos kanske exklu-sivaste stadsdel. Här fanns väckel-sens kanske främste predikant Dwight Moody (1823-1899), här fanns väckelsens kanske främste sångare Ira D Sankey (1840-1908).
Min klasskamrat och också arbetskamrat Bengt-Ove Moodyssons farfars far döpte sin son till Moody och enligt tidens sed fick sonens barn efternamnet Moodysson.
Jerusalemsfararna rönte uppmärksamhet på ett sätt de inte annars skulle ha gjort. Hela det kul-turella Sverige upprörs och fascine-ras av Jerusalemsfararna från Nås och söker svaret på gåtan varför de reste.
Hol Lars Larsson, eller Lewis Larsson som han kallade sig, son till Henrik Larsson, får som fo-tograf följa med Sven Hedin på hans av Gustav V finansierade resor till Syrien och Palestina och "inte mindre än 133 av hans fotografier finns medtagna i Hedins bok "Till Jerusalem" (Fahlén, sid 227).
Lewis Larsson efter-trädde professor Gustav Dahlman som konsul i Jerusalem (idem, sid 227).
Han får träffa Lawrence av Arabien efter turkarnas kapitu-lation 1917 och han får gömma ka-pitulationsflaggan, som den eng-elske generalen Watson vill ha med sig hem till England. (Hillgren, Karl E. "Ingmarsson i Ingemansland" Vecko-Journalen 1952: Julnummer, sid 60).
Här finns ett kontaktnät med dåtidens kulturpersonligheter. Selma Lagerlöf och Sophie Elkan ingriper mot den amerikanske kon-suln Selah Merril när denne i präs-terligt nit angriper kolonin. Ett öp-pet brev skrivet av Selma Lagerlöf publiceras i amerikansk press, vil-ket sätter stopp för konsulns privata kampanj mot kolonin. Sven Hedin ingriper mot Selah Merrils efterträ-dare Wallace, även han präst, när han skändar kolonins gravar.
Superintendenten för det turkiska undervisningsväsendet Is-mael Bey El-Husseini är den som betalar Anna Spaffords och hennes sällskaps resa till Chicago 1894 och som också bidrar med mat och hyra till den redan då ekonomiskt utblot-tade Spaffordska kolonin. (John-son, Karin, "När dalfolket kom..." Vi, 1946:28, sid 3-4). Han är också den, enligt honom själv, som inspi-rerar kolonin att försöka försörja sig genom att ta betalt för sitt ar-bete, vilket man dittills inte hade gjort. (idem, sid 4). En uppgift som för övrigt inte finns på något annat ställe i de tusentals sidor som skri-vits om tiden i Jerusalem.
Experimentet att i Je-rusalem kunna leva i en egendoms-gemenskap kunde ha lyckats, när nu väntan på Kristi uppståndelse blev längre än de räknat med.
Det Nåsgruppen inte visste och knappast kunnat förutse är att Olof Henrik Larsson skrev sin inbjudan i februari 1886 för att an-vända nåsborna som trumfkort i maktkampen med Anna Spafford (Fahlén, "Nåsbönderna i Jerusa-lem", Förlags AB Wiken, Höganäs, 1888, sid 101,122). Det är troligt att han i brevet höll sitt livs predi-kan och att det därför hade den ut-lösande verkan det var avsett att få.
Nåsgruppen kunde heller inte ana att de skulle hamna mitt i en maktkamp mellan två mer eller mindre störda hjärnor. Olof Henrik Larsson hade visat prov på tvära kast i under sin bana. Uppbrottet från Grundsund, han avbryter sitt arbete på skeppsvarvet i London, han avbryter sin sjöbefälskarriär, växlingarna från metodist, till evangelisk-lutheran, till babtist, till larsarenare, till spaffordian, ingivel-sen att fara till Lindesnäs, samma inställning till medicinsk vård som Anna Spafford hade och med samma dödliga resultat, han lägger hela sitt och församlingens öde och dess tillgångar i händerna på Anna Spafford efter bara några veckors bekantskap.
Anna Spaffords karriär uppvisar ett än märkligare beteende. Fyra av hennes barn omkommer i en fartygsolycka, medan hon räd-das. Mödrar och sjökaptener brukar annars ha det gemensamma draget att de följer skeppet i djupet, möd-rarna därför att de till varje pris vill rädda sina barn och sjökaptenerna därför att de skall lämna skeppet sist av alla. Det sjuka barnet hon nekar medicinsk hjälp och försöker bota med böner och till och med att uppväcka, samma beteende visar hon mot medlemmar av kolonin, vilka även de avlider. Hennes pro-klamerade celibat och hur hon själv, trots tvånget på celibat, umgås mycket förtroligt med en elegant, brittisk gentleman, som slutit sig till kolonin, hennes uppenbarelser för att förmå kolonin att acceptera hen-nes beslut. Makt måste styras av moral och man kan ifrågasätta om det i Anna Spaffords fall var moral och inte av skenhelighet förtäckt ohederlighet som styrde hennes be-teende mot kolonins medlemmar.
Det Nåsgruppen inte hel-ler visste och knappast kunde för-utse var att de skulle bli beroende av en nomenklatura bestående av den ursprungliga amerikanska ko-lonin och av en hänsynslös despot med klart psykopatiska drag, som gjorde allt för att uppnå sina egna syften oavsett medel. "Det finns där en inre och en yttre cirkel. Den inre cirkeln sluter sig naturligtvis kring Mrs S. och består af hennes två döttrar, Eliahu och de flesta ameri-kanarne" (Steen, Henrik, "Sanning-en om...", Stockholms Dagblad, den 26 januari 1903) Larsarenerna, skandinaverna, räknade 100 perso-ner mot spaffordisternas 30, varav amerikanerna utgjorde huvuddelen. Till gruppen hade också anslutit sig ett antal människor från Syrien och Palestina, vilka attraherats av ko-lonins grundtankar. 133 medlem-mar för att vara exakt: 37 personer från Nås, 40 svensk-amerikaner, 37 amerikaner, samt 19 övriga. (Ro-senfeldt, Christian, "Gåtan som för-bryllar efter 100 år..." Hemmets Journal 1995:27, sid 40).
Nåsgruppen visste inte heller att familjen Spafford bränt sina skepp i Chicago och mer eller mindre tvingats flytta till Jerusalem. Vägen tillbaka till USA var stängd och livbojen var kolonin.
Nåsgruppen visste inte heller att kolonin i Jerusalem år 1896 stod utblottad och att det ekonomiska tillskott som Olof Hen-rik Larsson och hans församling tillsammans med Nåsgruppens eko-nomiska tillskott räddade kolonin. Det är inte gratis att under femton års tid passivt vänta på uppståndel-sen, vilket kolonin dittills hade gjort.
Det är inte enda gången det religiösa kärleksbudskapet fått utgöra täckmantel för snöd ekono-misk vinning. Såväl Scientologkyr-kan som Jehovas vittnen är fram-gångsrika penningmaskiner.
Fenomenet med en ideo-logi, en indoktrinering och en soci-al kontroll är känd och tillämpad både tidigare och senare. Det gäller att hitta en bärande idé, och att sälja in den till en grupp människor och sedan med hjälp av idén kontrollera dem.
Kommuniststaternas an-givarsystem är känt inte minst från det forna Östtyskland. Anna Spafford kämpade för sin och sin familjs överlevnad. Samvetslöst ut-nyttjade hon fenomenet till full-ändning med sanktioner från ban-nor under morgonbönen till utfrys-ning och uteslutning ur gemenskap-en.
En annan parallell är gisslandramat – Stockholms-syndromet - där det uppstår en pa-radoxal känslomässig bindning mellan gisslan och den eller de som tar gisslan. Och nog är det fråga om ett gisslandrama. Möjligheterna att lämna kolonin var obefintliga.

?



Kapitel 4 Epilog

Hade Jerusalemfararna från Nås di-rekt hade kunnat starta med jord-bruk och så småningom också han-del, kanske under Olof Henrik Lar-ssons ledning, hade kanske experi-mentet lyckats. Hade dessutom gruppen sluppit den ekonomiska belastning som huvuddelen av den amerikanska delen av kolonin ut-gjorde hade förutsättningarna varit ännu större. Det är inte en orimlig tanke att intressegemenskapen så småningom flyttas över från en re-ligiös intressegemenskap till en ekonomisk.
Nu blev det som det blev när det inte blev som det skulle.
Men låt eftermälet om Jerusalemfararna från Nås och deras öde leva sitt kulturella liv.
Låt den litterära skrönan om Ingmarsönerna leva sitt.
I skilda världar.
Vi har sett andra despoter likt damerna Spafford styra. Många av dessa har som främsta intresse att skapa en egen förmögenhet. Hitler dog som en mycket förmögen man och så kommer också Putin att göra. I Belarus ser vi en maktfullkomlig galning styra Europas sista diktatur.
Historien om nåsbönder-na är ännu ett exempel på hur kris-tenheten lett och förlett mänsklig-heten under två tusen år.
Kristenheten var snar att kritisera vikingarnas handel med slavar, eller trälars som vikingarna kallade de livegna. Trälarna var en värdefull egendom och därför be-handlades de väl. Vissa trälar hade höga positioner i samhället. I såväl Danmark som i Ryssland förekom livegenskap in på 1800-talet i kris-tenhetens hägn. Fördöma andra går bra men att själv leva upp till idea-len har prelater, pedagoger och po-litiker lite svårt för.
Vad har påvekyrkan gjort mot de pedofilpräster som förgriper sig på barn som föräldrarna tror är trygga i kyrkans hägn? Hittills ingenting. Ett rimligt straff vore ka-strering utan bedövning.
Under vikingatiden hade vi i det närmaste ett matriarkat. Un-der kristenheten proklamerades att kvinnan tige i församlingen. Varken jämställt eller fördragsamt. Men kyrksamt.
För att underlätta för kristenheten att få fäste förlades bl.a. Kristi födelse till det sedan länge firade vintersolståndet. Jo-hannes har fått sin dag i samband med sommarsolståndet. Vilken tid på året som Jesus föddes är det ing-en som vet.
Och varför missionera? Skulle kristenheten vara överlägsen andra, redan befintliga religioner? Även om jag tillstår att levnadsreg-lerna håller måttet än idag kanske 3000 år senare.


?
?




Referenser

Bra Böckers Lexikon

Edström et al, ”Bron mellan Nås och Jerusalem" Selma Lagerlöf-sällskapet, Stockholm 1996

Edström, Vivi, ”Gud styr, Motiv-förskjutningen i Jerusalem. ” Lager-löfstudier, 1958

Fahlén, NN ”Nåsbönderna i Jerusa-lem” Förlags AB Wiken, Höganäs, 1888

Forslund, Karl-Erik, ”Nås” Åhlén och Åkerlund. Stockholm 1926

Fransson, Fredrik, ”Himlauret, 1897

Fröding, Gustaf, ”Stänk och Flikar”

Herlenius, E, ”Religiösa rörelser i Nås” Julbok Västerås stift 1934

Hillgren, Karl E, ”Ingemarsson i Ingenmansland” Vecko-Journalens julnummer 1952

Holberg, Ludvig, ”Moraliske Tan-ker” 1744

Holmén, Ivar E ”Jerusalemsfärd som slutade … ” Falukuriren den 8 juli 1974

Ibsen, Henrik ”Peer Gynt”

Johnson, Karin, “När dalfolket kom…” tidningen Vi, 1946:28

Lagerlöf, Selma ”Gösta Berlings Saga”

Lagerlöf, Selma, ” Jerusalem 1”, Albert Bonniers Förlag, Stockholm, 1901, första upplagan

Lagerlöf, Selma, ” Jerusalem 1”
Albert Bonniers Förlag, Stockholm, 1972, andra upplagan

Lagerlöf, Selma, ”Jerusalem 2”

Lagerroth, Erland, ”Anförande vid Ingemarsspelen i Nås 1973”

Lagerroth, Erland, ”Tankar i Nås” Svensk Litteraturtidskrift 1975:1”

Levertin, Oscar ”Svenska gestalter”, Bonniers, Stockholm ,1907

Nationalencyklopedin

Olsson, Anders, ”Då Hellgum pre-dikade” Mora tidning den 7 mars 1959

Palm, Anna-Karin ” Jag vill sätta världen i rörelse. En biografi över Selma Lagerlöf” Albert Bonniers Förlag, Stockholm 2019.

Rosenfeldt, Christian, ” Gåtan som förbryllar efter 100 år” Hemmets Journal 1995:27

Ruth, Kark, ”Sweden and the Holy Land” Journal of Historical Geog-raphy 22, 1 1996

Steen, Henrik, “Sanningen om … ” Stockholms Dagblad den 26 januari 1903

Uppenbarelseboken

Wägner, Elin, ”Från Mårbacka till Jerusalem. Från Jerusalem till Mår-backa” 1942, 1943